Den senaste tiden har Gamlebyskolans exteriör fått allt sämre skick. Färgen flagnar, fasadbrädorna glipar, fönsterkittet krackelerar.
Norra Folkskolan, som den kallades när den stod klar i mitten av 1880-talet, har fram till nyligen vårdats nödtorftigt under ledning av stadens styrande.
Men varför nu detta långtgående förfall?
Det är svårt att frigöra sig från misstankarna att det handlar om en känt varbergskt upplägg, nämligen att hellre riva kulturhistoriskt värdefulla byggnader än att se möjligheterna och bevara dem.
Mer än en gång i modern tid har det hänt att äldre byggnader i Varberg tillåtits förfalla med den kallt beräknande ursäkten att det saknas ekonomisk bärkraft alternativt lämpligt användningsområde.
När förfallet gått så långt att byggnaden är bortom all räddning framstår rivning som det enda tänkbara alternativet, allt medan de styrande klädsamt beklagar att förfallet nu gått så långt att inget annat alternativ återstår, även om man förstås utåt uttalar att man helst velat bevara byggnaden för framtiden.
Rivningen av Gerlachska huset 1977 är kanske det mest typiska exemplet på ett sådant förfarande, något som många Varbergsbor fortfarande minns som ett oförlåtligt kulturmord på en oersättlig juvel bland stadens kulturbyggnader.
Varberg är långtifrån unikt därvidlag. Att låta byggnader förfalla tills rivning är oundviklig förekommer i hela landet. Men att många kommunpolitiker och fastighetsägare tillämpar samma sorgliga strategi innebär givetvis inte att den framstår som klokare för det. Hållbarhet och återbruk borde gälla även för gamla hus.
I fallet med Gamlebyskolan borde det vara lätt att se vettiga användningsområden med tanke på byggnadens centrala läge.
Varför inte inrätta det stadsmuseum som Varberg så länge saknat? Medan Hallands kulturhistoriska museum på fästningen har ett viktigt länsövergripande uppdrag finns det ett lokalt tomrum att fylla med forskningsbaserad kunskap om stadens historia och utveckling. Skolhistoria förstås, men också något om stenindustrin, hamnen, cykelfabriken Monark och det övriga näringslivets betydelse, järnvägens framväxt och påverkan på det moderna Varbergs tillblivelse, bad- och kurortstraditionerna. Banbrytande pionjärer och personligheter inom idrott och kultur.
Idéer och spännande grepp saknas inte, men var finns den politiska viljan?
I en tid när demokratiska kärnvärden på nytt måste försvaras runtom i vår värld finns ännu en historisk koppling till Gamlebyskolan att lyfta fram. Lärarinnan Wilhelmina Malmström, Vilma kallad, både tjänstgjorde och bodde i Norra Folkskolan från slutet av 1800-talet.
I den nya boken ”Starka röster i Varberg” (2020) berättas att Vilma var drivande när Varbergs förening för kvinnors politiska rösträtt bildades 1903 och hon utsågs också till föreningens första ordförande. Hon var liberal, tidigt politiskt aktiv och vågade kliva upp på barrikaderna som en av Varbergs främsta föregångspersoner i rösträttsfrågan, det vill säga en sann förkämpe för allmän rösträtt och demokrati.
Var finns hennes motsvarighet bland dagens Varbergspolitiker?
Och – framför allt – vilka politiker har modet att ställa sig upp för att hedra Vilmas minne genom att i elfte timmen rusta upp Gamlebyskolan och inrätta Varbergs stadsmuseum?
Lars Grimbeck
lokalhistoriker
Varberg