Det är nu fyra år sedan Parisavtalet där världens länder enades om att begränsa uppvärmningen av planeten till max 2 grader, men helst max 1,5 grader, i syfte att undvika katastrofala klimatförändringar. För att klara detta behöver vi radikalt och snabbt minska utsläppen. Men istället fortsätter utsläppen av växthusgaser att öka snabbare än någonsin. Det är väldigt oroväckande.
Till och med i Sverige, som är ett av världens rikaste och mest välfungerande länder, ökade utsläppen förra året.
Det verkar inte finnas någon realistisk, vettig plan för att hantera detta, vare sig på global, nationell eller regional nivå. Att börja inse vad detta innebär kan vara väldigt tungt. Att känna sorg, förtvivlan och ångest är naturligt. Kanske är det också därför som den rådande berättelsen från de flesta politiker och företag är att vi har läget under kontroll, att ny teknik, innovationer, fortsatt exploatering av naturresurser och ekonomisk tillväxt kommer att rädda oss och att allt kan fortsätta som vanligt, vi behöver inte förändra någonting, vare sig våra samhällen eller vår livsstil. Det är en enkel, underbar lösning. Men tyvärr är det ett falskt hopp. Det räcker inte.
Klimatkrisen och den pågående massutrotningen av arter missförstås ofta som teknologiska problem, med lösningar enbart från naturvetenskaperna. I själva verket är det framförallt en politisk, kulturell och social kris. Vi behöver se igenom illusionen att business-as-usual kommer att ge oss lösningarna på samma kris som den har skapat. Den stora tragedin är att klimatkrisen faktiskt går att undvika, men inte så länge vi prioriterar ekonomisk tillväxt framför ekologisk hållbarhet. Ekologisk hållbarhet är grunden för allt, det är den gren vi sitter på och som vi ivrigt håller på att såga av. Klimatkrisen är inte under kontroll.
Vårt hopp och vår möjlighet är att vi själva engagerar oss tillsammans med andra. Politikerna och samhället kommer inte att ändra kurs om vi inte visar vad vi vill, och vi behöver vara många. Fler och fler över hela världen vaknar upp och det är ett engagemang som blir starkare för varje dag.
FridaysForFuture, Extinction Rebellion, Naturskyddsföreningen, Folk mot Fossilgas, Vi håller oss på jorden, Fältbiologerna, Jordens vänner, Greenpeace, Skydda skogen, Ende Gelände, Omställningsnätverket, Klimataktion, Radikaliseraklimatpolitiken.nu, är exempel på organisationer och nätverk som arbetar med dessa frågor.
Det extrema nu är att fortsätta vara passiv. Alla behövs och alla kan bidra på något sätt. Är du det minsta orolig för klimatet och framtiden, kom och var med!
Vi som skrivit under har kommit i kontakt med varandra genom klimatmanifestationen #FridaysForFuture Varberg
Anders Olsson, Annika Smedberg, Arne Hjortsberg, Barbro Eriksson, Bengt Frihd, Björn Mellqvist, Christer Sandberg, Christina Fälth, Corli Hansson, Daniel Stigedal, Elisabeth Hagberg, Elsy Hoffmeister, Evamaj West, Gun Gustafsson, Gunilla Grunditz, Helen Björklund, Inga-Karin Ericsson, Inger Elmqvist, Inger Larsson, Inger Strömberg, Ingrid Bardon, Ingrid Ohlsson, Ingrid Petersson, Karin Gustafsson, Karin Stigedal, Kent Pettersson, Kerstin Paradis Gustafsson, Kim Bruhn, Lasse Bengtsson, Lennart Erling, Margareta Fhager, Margareta Olsson, Maria Thulin, Marie Lumsden, Meta Hjortsberg, Moa Tennberg, Monica Baker, Nils Tennberg, Per Fåhraeus, Peter Särnvald, Rolf Bardon, Sara Gradén, Sassa Buregren, Susanne Bjelkefelt, Thomas Johansson, Ulla-Karin Jörnbo, Ulrika Tennberg