Ibland kan det vara svårt att se var gränserna finns, ett sådant exempel fick jag vara med om när jag som nybliven sjuåring tillsammans med mina föräldrar precis hade checkat in på en av alla de campingar som finns på vackra Öland. Som genom ett mirakel hade vi lyckats få upp förtältet utan vare sig sura miner eller kastade vaser och på väg till campingrestaurangen gick jag och sneglade lite på mina föräldrar. De var kanske inte så jäkla pjåkiga ändå.
Utanför restaurangen fanns en liten inhägnad trätrall där det fanns ett gäng minigokarts (det var nog snarare leksaksbilar modell större, men det låter inte lika coolt). Man stoppade i en krona och så fick man köra omkring en liten stund samtidigt som fordonet blinkade och tjoade lite.
Som av en händelse gav jag mina föräldrar en komplimang och förklarade att de troligen var bäst på hela campingen att sätta upp förtält och att de rent allmänt var väldigt fina människor. I direkt anslutning frågade jag sedan om det kanske kunde vara så att de hade några enkronor över till en fattig stackare som ville ha lite fart i tillvaron. Jag hade sedan tidigare märkt att det oftare blev positiva utfall på sådana frågor om man först passade på att berätta att de minsann var de bästa föräldrarna som fanns och blandade upp det med lite andra positivt klingande adjektiv. Jag visste ju förstås inte vad ett positivt klingande adjektiv var på den tiden men kunde det hjälpa mig att få köra leksaksbilar modell större så var det i alla fall något jag stöttade till hundra procent.
Med tre enkronor i fickan hoppade jag glatt upp på trätrallen och satte kurs mot polisbilen, den var ju klart snyggast av alla bilar.
Med en nästan omänsklig snabbhet smet en liten tjej in framför mig och satte sig på polisbilen. Hon stoppade i en krona, räckte ut tungan åt mig och körde iväg.
Jag tänkte nog inte i form av svordomar när jag var sju år men om jag hade gjort det så hade jag tänkt ”nä nu jävlar” samtidigt som jag satte mig på en miniatyrversion av ett rosa lok, stoppade i en krona och gav mig efter henne. Av bara farten hade jag missat att ta ambulansen eller minibrandbilen och satt alltså nu på ett rosa lok, med en vildsint blick och ett sinne i kaos.
Hon gjorde misstaget att släppa mig med blicken och medan hon glassade runt i sin ursnygga polisbil kom jag med mitt rosa lok och rammade henne.
Resultatet blev inte vad jag hoppades på. Hon märkte knappt av min attack och körde vidare samtidigt som jag spräckte hela framdelen på loket.
Det låg plastbitar överallt, jag ramlade av och fick skrubbsår på armen och en rejäl utskällning av mina föräldrar som sett exakt vad som hade hänt. Pappas ord ”nu kommer polisen att komma och hämta dig, gör man så där hamnar man i fängelse” tog jag inte riktigt på allvar.
Jag borde vetat bättre. Spännande fortsättning följer.
