Bloggaren Pernilla Marckert: ”Året har varit en prövning”

Målmedvetet går hon genom gymmet som hon arbetar i som instruktör. Det där trasiga, hon alltid bär på, är inte synligt i dag.

– Det går upp och det går ner, men det här året har varit jobbigt, säger hon.

När hon inte är på gymmet är hon med hästarna hemma på gården. Eller i skogen, gärna med en vrålande röjsåg.

– Jag är en slags förvaltare på gården, sköter olika saker, men framför allt skogen. Vi har mycket skog.

Föredrar landet

Pernilla har valt att bo på familjens släktgård.

– Jag har testat att bo i lägenhet i Stockholm och Varberg, det var hemskt. Kände mig instängd. Jag måste ha natur omkring mig, långt till grannarna och mycket luft.

Sedan Pernilla fick sin diagnos har hon bättre kunnat förstå sig själv, men hade önskat det varit tidigare.

Det är skönt att skriva av sig. Jag är som jag är, och bryr mig faktiskt inte så mycket hur andra ser på mig .

– När jag växte upp på 90-talet var det nästan bara killar som uppmärksammades då det gällde adhd. De är ofta utåtagerande, medan tjejer ofta är inbundna och slutna och inte märks på samma sätt. Det alla med adhd har gemensamt är koncentrationssvårigheterna. Jag gjorde väl inte en läxa under hela grundskolan och hängde inte med på lektionerna. Jag var som en mussla, hade svårt att klara mig socialt. Jag blev mobbad, jag var ett ensamt barn.

En av årets värsta jordbävningar

Efter högstadiet hamnade Pernilla i sin första djupa depression. Hon arbetade sig ur, trots en chockartad upplevelse i Chile våren 2010 då hon fick uppleva en stor jordbävning.

- Fortfarande kommer jag upp i beredskapsläge när jag hör vibrerande lågfrekventa ljud, det var så jordbävningen började.

Efter skalvet, när hon var 19-21 år, läste hon upp sina betyg på komvux.

– Det var bästa tiden i mitt liv. Lärarna var ”old school”, av den gamla sorten, det var ordning och reda och stuktur. Eleverna var likadana, hade mål. Jag läste väldigt många kurser, bara för att få vara kvar.

Därefter kastades hon in i en ny depression.

– Jag levde med konstant ångest. Jag ville prestera bra och satte ribban högt och tillät mig inte att misslyckas. Jag hade tänkt att läsa vidare, men där krackelerade jag.

Vad var fel?

Både hon och de nära omkring hade en längre tid funderat över vad som var fel. Egentligen.

Först när hon var 25 år fick hon diagnosen adhd. Hon kände en sorg.

– Jag bara grät. Tänk om jag hade fått diagnosen tidigare? Nu fick jag verktyg för att bättre kunna hantera olika situationer. Jag började arbeta och 2015 mådde jag bättre.

Pernilla har periodvis bloggat om sitt liv. Hon berättar öppet om sin adhd, men också om sina hästar, gården och intresset för styrkelyft och hur mycket hon trivs med att vara gyminstruktör.

Men denna vår har varit tuff.

– Det började i vintras med magkatarr för andra gången i rad. Jag fick dra ner på träningen, det påverkade hela kroppen. I slutet av april fick min ena häst en svår inflammation i ena ögat och i början maj fick jag själv en kraftig infektion en visdomstand, det gjorde fruktansvärt ont. Därefter fick kom coronan, jag var hemma i två veckor, och fortfarande är det svajigt när det gäller smak och lukt.

Gymmet bästa platsen

Pernilla fick dra ner på tävlandet och tränandet.

– Jag måste lyssna på kroppen för att undvika utbrändhet. Nu är det bra, tanden är utdragen, hästens öga gick att rädda och jag kan vara mycket på gymmet igen. Det är nog här jag trivs bäst, med träningen och folket.

Om allt detta har Pernilla bloggat. Hon vill vara öppen med vem hon är och hoppas kunna ge andra lite stöd. Ge lite pepp.

– Samtidigt är det som en terapi för mig. Det är skönt att skriva av sig. Jag är som jag är, och bryr mig faktiskt inte så mycket hur andra ser på mig (skratt).

Lena Berglund

lena.berglund@hn.se