Inatt drömde jag att jag skulle gifta mig. Jag vet, jag är redan gift – och det var faktiskt om min man drömmen handlade om. Den här gången var det dock inte lika avkopplande som vid bröllopet i Thailand för tre år sedan. Nej, inatt stod jag i min klänning och slet med locktången i sista stund, och försökte ha koll på barnens kläder, snittarna till champagnen, och allt annat. En typisk dröm för en kontrollmänniska som jag. Och jag suckade nöjt när jag vaknade upp ur stressen.
I dagarna är det tre år sedan jag och min skåning lovade att älska varandra i nöd och lust. Han som bott i Halland i över 35 år, men som fortfarande pratar bred malmöitiska. Om sanningen ska fram så sa vi ja till varandra en dryg vecka innan – på kommunhuset, en måndag, mellan jobb och vardagsbestyr. Dock är det inte denna borgerliga vigsel vi lägger störst vikt vid, utan den ceremoni vi hade i eftermiddagssolen i Khao Lak. Men ni anar inte hur nära det var att det inte hade blivit något bröllop alls det året…
En dryg vecka innan vi skulle resa till Thailand drabbades min man av tarmvred och blev inlagd på sjukhus. Detta är något han har varit med om många gånger i livet, så han sa lugnt till mig; ”Ingen fara, älskling – det här kommer lösa sig snabbt”. Jag blev lugn av hans svar, och tänkte att resan ändå ligger en liten bit fram i tiden. Dock löste det sig inte, och det blev några extremt tuffa dagar – både fysiskt och mentalt – där vårt bröllop hängde på en ytterst skör tråd.
”Det går fler tåg – det är bara att boka om resan!”, sa andra. Men eftersom resans syfte var hemligt, så visste ju ingen att detta inte var vilken resa som helst. Bara vi, och några få nära anhöriga (och läkarna såklart), kände till att de senaste månaderna hade kantats av bröllopsplanering med personer på andra sidan jorden, och att våra fina kläder och ringar till ceremonin, var redo att packas ned i resväskorna.
I flera dagar låg han på sjukhus med svåra smärtor och kämpade med att få igång kroppen – utan operation. Hade kirurgi krävts hade det naturligtvis inte blivit någon resa alls. Med några timmars marginal löste det sig – i dubbel bemärkelse – och både vi och läkarna jublade. Dagen efter utskrivningen från sjukhuset, och fortfarande i behov av morfin, fick vi vårt vigselbevis där på kommunhuset.
Vi kom iväg till slut. Han några kilo lättare, och väldigt svag efter sjukhusvistelsen, men lyckan överglänste allt. Det blev livets resa, där vi bytte ringar på stranden med enbart mina söner och svenska prästen i Phuket som vittnen. Om man inte räknar alla turister som var åskådare under ceremonin, och log i kapp med oss. Och livets resa bara fortsätter. Vår bröllopsdag hoppas jag dock få fira utan större dramatik – även om vi är vana vid utmaningar vid det här laget. I nöd och lust heter det ju, och det kan vi allt om. Jag och min skåning.
