Du store, vilken tråkig figur jag har blivit!
”Blivit!” säger vänner, bekanta och familj. ”Vadå blivit? Du har varit lika tråkig som att se färg torka, så länge vi kan minnas.”
Jahaja. ”Då skulle ni träffa mig nu”, säger jag. När jag var som den våta färgen, var jag rena komikern mot den jag är idag.
Problemet är nog mest att jag har slutat att prata. Visserligen har jag aldrig, eller sällan, haft något vettigt att säga, men pratade gjorde jag förr. Numera hummar jag mest och låtsas att jag hör på om någon annan säger något.
Frun brukar kolla mig ibland: ”Vad pratade jag om nyss?” ”Herregud, vet du inte det själv?” brukar jag kontra. Oftast faller det, så att säga, inte i god jord.
Det har väl med åldern att göra. Det lilla vettiga jag sagt under mina 66 år är redan sagt. Och frågan är om jag inte uttryckte mig bäst innan jag hade lärt mig att prata. Cirkeln är sluten, även om jag numera hummar, istället för att skrika.
Men att hålla truten kan också utövas som en skön konst.
Jag hade en gång en kollega, som jag uppskattade mycket. Han bemästrade till fulländning konsten i att inget onödigt säga. Skön konst är en underdrift, han var tigandets Rembrandt, Caravaggio, Munch (utan skri), och Picasso på en och samma gång.
Jag minns särskilt när vi åkte bil med en försäljare av någon sorts anläggning som kommunen var intresserad av att köpa. Tidningen ville ha text och bilder.
Vi skulle till Skåne, många mil hade vi framför oss. Försäljaren började sin försäljarjargong, blandat med skämt som han trodde att han kunde dra tillsammans med andra killar.
Allt snickesnack bemötte kollegan med största möjliga tystnad.
Försäljarens försök blev allt intensivare. Jag satt i baksätet och såg hur svetten började pärla sig i hans nacke.
Till slut blev han tyst och jag tyckte nästan synd om honom.
Men det var oerhört njutbart att se hur en mästare hanterade en nasares struntprat.
Sådär duktig som min kollega, det blir jag aldrig. Har aldrig varit.
I mitt fall är det mest min tråkighet som orsakar tystnaden, inte folkvett. Vad tusan skulle jag ha att säga?
Men vid närmare eftertanke kanske det vore bra om fler tog efter mig i tigandets tristess.
När Putin och hans lakejer verbalt hotar med kärnvapen är det ju också tråkigt, fast på ett helt annat sätt. Flabben på er, gubbj-lar!
Och när vissa politiker sprider lögner, som vore de sanning, skulle det vara bra om de tänkte sig för lite; ”Nej jag har inget vettigt och sant att säga, bäst att hålla truten, så framstår jag i alla fall inte som dum i huvudet.”
Men så är det inte. I USA TRUMPetas lögnerna ut som förr. PUT-IN ger också gärna ett falskt IN-PUT. Och även i Sverige används, bland annat, internet som plattform för osanningar.
Det är inte utan att jag önskar att Ines Uusmann hade haft rätt:
”Internet är bara en fluga.”
Men nu kanske jag sprider falsk information. Jag vet inte om det verkligen var så hon sade.
Men håll med om att vi hade haft en bättre värld utan internet. Höll dessutom alla truten, så vore den ännu bättre.
Jag gör mitt för att dra just det strået till stacken.
