Jag vaknar med ett ryck och lyssnar efter ljud i huset. Inte efter inbrottstjuvar eller potentiella mördare - även om det ligger nära till hands efter alla kriminalserier jag har sett senaste tiden. Nej, mina öron lyssnar efter mina barn. Har de kommit hem? Eller behöver jag efterlysa dem? De senaste åren har nämligen öppnat upp för en ny epok i mitt liv som mamma. Tiden som tonårsförälder.
Jag läser ofta om att vi kvinnor i medelåldern ofta sover dåligt om nätterna. Om att klimakteriet kan orsaka nattliga uppvaknande, oro och ångest. Så är det säkert för många, men jag tror att många med mig även är tonårsföräldrar. Med allt vad det innebär. När de var bebisar vaknade man också upprepade gånger, men då av helt andra anledningar. Numera pockar de inte så ofta på ens uppmärksamhet. Snarare tvärtom. Nu är det nattliga äventyr och behov av frihet som håller mig vaken. Ett obesvarat sms kan skapa mycket oro hos en förälder.
Otaliga gånger har jag själv legat i sängen med pickande hjärta, och målat upp skräckscenarion över allt som kan tänkas hända en tonårskille sena kvällar och nätter. Samtidigt kan jag inte begära att barnen ska gå och lägga sig klockan 21.30 på sommarlovet – speciellt inte om man snart är myndig. Jag har så många gånger tänkt på hur mina egna föräldrar måste ha haft det när jag var i den åldern. Då fanns det knappast några mobiltelefoner eller appar som visade var man höll hus. Antingen var mamma lika orolig som jag är nu - eller såg vår omvärld lite annorlunda ut då.
Klockan är strax efter tre och jag kan inte minnas att jag har hört äldste sonen komma hem. En våg av oro sköljer över mig, som så många gånger förr – trots att det hittills aldrig har varit befogat. Jag tar på mig en morgonrock och tassar försiktigt över vardagsrumsgolvet. Ja, man vill ju inte väcka hela huset bara för att en annan är hysterisk. Katten Frans lyfter lojt på huvudet från sin sovplats, och tycker nog att det är märkligt att matte är uppe och går mitt i natten.
Jag ser att det lyser från sonens rum, och jag öppnar försiktigt dörren. Där ligger han på mage på sängen, fullt påklädd, och tittar förskräckt upp på mig när jag väcker honom. Han har visst varit hemma i flera timmar, och smugit in försiktigt, precis som vi bett honom om. Men det är tydligen lätt att somna ifrån både tv-spel, mobil och tandborstning. Han lever i varje fall, i allra högsta grad. Även den här gången.
Jag säger god natt och masar mig tillbaka till min egen säng. Hjärtat slår lite långsammare igen. Och jag tänker att det sannolikt kommer att vara många år kvar av sömnlösa nätter. Inte enbart på grund av klimakteriet, utan främst med anledning av min hudlöshet som tonårsmamma. Men det är ok. Det här är en del av föräldraskapet. Omsorgen och kärleken som aldrig sinar. Det är värt mina vakna nätter.
