Det är nog många i vårt avlånga land som precis har påbörjat årets sommarsemester. De där efterlängtade veckorna, som vi svenskar så väl behöver efter det mörkare halvåret. Jag själv får vänta lite till på min långa semester, men unnade mig faktiskt ett par lediga dagar i veckan tillsammans med barnen. Vi tog tåget till huvudstaden och umgicks med mina två brorsbarn. Ja, naturligtvis var min bror och hans fru också medräknade i sällskapet, även om det är de små barnen som ofta får (och tar) mest uppmärksamhet. Så enormt värdefullt det har varit. Och vilka insikter det har gett mig i år.
Många gånger i mitt vuxna liv, har jag känt en viss stress inför semestern. Väldigt paradoxalt egentligen, med tanke på att det är just då man har tid att göra vad man vill. Eller ingenting om man hellre vill det. För min del brukar stressen ligga i all den förväntan som byggs upp inför ledigheten. Det är så mycket jag vill ha möjlighet att göra dessa veckor, och redan innan semestern har börjat kan jag känna mig orolig över att man inte kommer hinna med allt. Besöka de platser jag vill, eller umgås med dem jag inte har träffat på länge. Och samtidigt ha tid att göra det man kanske allra mest behöver under semestern; just ingenting alls.
När jag satt på tåget hem från Stockholm, hade jag för första gången på nästan tre dagar tid att kolla nyheterna. Jo, såklart hade jag haft möjlighet att göra det även hos min bror – men med två barn på två och fyra år är tempot högt, och man vågar knappt sänka blicken i mobilen. Och faktum är att jag faktiskt inte ville läsa några nyheter heller. Det var skönt att bara mysa in sig i sin kokong av lek, mellis, och annat som hör småbarnslivet till. Och nyheterna som mötte mig efter dessa dagar gjorde mig bara ledsen.
Jag önskar nästan att jag hade stannat kvar i min bubbla, och istället sett världen ur mina syskonbarns synvinkel. När min brorsdotter äter glass gör hon det med hela sin kropp och själ. Man ser njutet i hennes ögon. Och när hon går på promenad, låter hon ingenting bara passera förbi. Detta blonda yrväder ser detaljer som många av oss vuxna inte hinner se. När hon skrattar, gör hon det med hela sitt väsen. Hos henne syns inte en tillstymmelse till stress. Precis som det ska vara hos ett barn. Och helst hos oss vuxna också.
Kanske är det så att jag ska ha semester som en tvååring i år. Stanna upp, i den annars ganska hektiska vardagskarusellen, och låta var sak ta sin tid. Njuta av glassen, precis som hon. Ta tupplurar mitt på dagen för att orka fånga varje ögonblick av sommaren. Och som sagt - kanske pausa lite från alla nyheter, som oftast ändå inte för något gott med sig. Innan jag själv går på semester kommer jag träffa dem igen, och då ska jag be dem lära sin faster allt de kan om hur man bäst stressar av i sommar. Mina små livscoacher.
