När jag stuvar runt bland alla torrvaror i vårt skafferi, ser jag påsen med blågula ”non stop” som jag och äldste sonen köpte i veckan. Vi skulle ha godiset till hemmafesten, som vi hade i samband med Sveriges sista gruppspelsmatch. Jag vet, vi trillade dit på ett mycket enkelt försäljningstrick i dessa tider. När det råder fotbollsfeber i vårt avlånga land, är det lätt som en plätt för företag att tillverka landsrelaterade produkter, som långt ifrån jag är den enda som köper.
Hur kommer då detta sig? Jag är ju inte ens speciellt intresserad av fotboll. Nej, kanske inte i vanliga fall – men vartannat år är det något som kickar igång i mig. Under EM och VM dras jag med i hela karusellen, och tro det eller ej – jag njuter faktiskt av det! Patriotismen liksom bubblar på varje arbetsplats och skola – ja, till och med på småbarnsavdelningen på förskolor - och fosterlandskärleken vet inga gränser när ung och gammal klär sig i Sverigetröjor. Jag är exakt likadan. Bland alla mina klänningar och skira blusar i garderoben, ryms även en blågul fotbollströja. Där ligger den och väntar på att få komma fram några veckor vartannat år.
Jag njuter av att gå loss på förberedelser inför varje match där Sverige spelar (där går dock min gräns – jag följer inte andra matcher lika slaviskt som mina söner), och kan nästan bli lite stressad om någon hamnar på en tid som inte passar mitt schema. Vem är jag ens!? Jag som aldrig någonsin följer sportnyheterna, eller hänger med i var lagets alla spelare huserar när de inte spelar landslagsmatch. Om sanningen ska fram kan jag nog bara namnet på ett fåtal i truppen. Isak, Forsberg, Robin Olsen… Ja, jag kanske skulle kunna klämma fram några till om jag ansträngde mig, men där har ni min generella kunskapsnivå. Men ändå – landskamp är landskamp!
Så inför varje match hittills har jag peppat hela dagen med fotbollslåtar, och dukat fram blågula bufféer till tonerna av ”Flaggan i topp”. Jag och mannen har tagit en kall öl i väntan på avspark, och lyssnat till glada grannar som följer samma exempel. Sedan sitter jag där framför tv:n under två nervpirrande halvlekar, och låter pulsen dras med i varenda sekvens under de 90 minuterna. Kanske handlar det om känslan av att vara enade i denna folkfest – att få vara med i eftersnacket dagen efter. Hur som helst, jag älskar det!
Vad händer då om Sverige åker nu i kvartsfinal? Tja, förmodligen kommer jag titta med ett halvt öga – åtminstone på slutfinalerna. Men annars tror jag att min Sverigetröja kommer packas in igen – längst in i garderoben. I väntan på VM. Jag håller dock tummarna att vårt landslag har mycket kvar att ge – att jag ska få njuta av fler spännande matcher, och skrika mig hes under svettiga slutminuter. Och att jag får chans att falla för fler blågula försäljningsknep. Heja Sverige!
