Jag har sett en varg! En riktig, livs levande, vild varg.
Tror jag åtminstone. Tyvärr hade jag inte glasögonen på mig när jag lämnade sängen för att gå på toa klockan två på natten. Men om det inte var en stor lös hund, väldigt lik en varg, som jag såg i gatlyktans sken när jag tittade ut genom fönstret, så var det verkligen Herr Gråben himself.
Och vem har en stor vargliknande hund lös mitt i natten? Nej, jag har bestämt mig för att det var en varg. Men ni behöver inte vara rädda. Det var inte här i Halland, utan i vår lilla by i Dalarna.
Jag har misstänkt förut att det finns vargar i skogen där vid stugan. Ibland kan man nämligen höra hur det ylar som i Transylvanien där. Men efter ett tag insåg jag snöpligt nog att det var vår torkvinda som ven på ett varglikt sätt när vinden tog tag i den. (Det är faktiskt generöst av mig att berätta detta trots att det möjligen sänker ert förtroende för mig som vargvittne…)
Konstigt nog så är jag inte jätteskraj för vargar. Jag är mer rädd för möss och råttor. Det där med rädslor är inte alltid så logiskt. Fast vid närmare eftertanke skulle jag nog inte känna mig så kaxig om jag mötte en varg heller. Utomhus, utan en stugvägg som skydd.
Ännu mer okaxig skulle jag känna mig om jag såg en björn. Det finns många fler björnar än vargar i Dalarna, cirka 450 faktiskt, och någon av dem skulle jag helst inte vilja ha på vår byväg. Jag har ju tänkt tanken – hur ska man egentligen bete sig om man skulle råka komma ivägen för en björn?
Helst ska man ju inte göra det alls, komma ivägen. För att undvika det säger experterna att man ska gå och småprata eller gnola för sig själv (om man är ensam alltså, annars kan man med fördel prata med varandra, det kan vara positivt på andra sätt också). Då hör nallen en på långt håll och håller sig undan. Man kan också hänga en liten plingande klocka i jackan.
Men om olyckan, alltså björnen, ändå skulle vara framme och man råkar överraska den så finns det vissa knep att ta till. En av de mindre användbara metoderna fick en vän från norraste Norrland lära sig som barn, nämligen att man skulle vända sig om och visa rumpan för björnen. Det där tror jag kanske inte så mycket på. Då litar jag mer till experterna som säger att man ska hålla sig lugn, backa långsamt ifrån björnen och prata i normal ton.
Fast… Hålla sig lugn och prata i normal ton? Jag är inte säker på att jag skulle klara det. Björnen skulle nog höra på min darriga röst att här har vi en hare som väldigt snart får en panikångestattack.
Och om björnen ändå går till attack och inte låter sig distraheras? På Sveriges lantbruksuniversitets sajt läser jag:
”…då återstår bara att lägga sig ner på marken och spela död. Lägg dig i fosterställning eller på magen och knäpp händerna över nacken för att skydda huvudet. Genom att göra dig så liten som möjligt och vara helt passiv minimerar du hotbilden för björnen.”
Det där låter ju rätt obehagligt. Nej, jag möter hellre en vild varg. Eller ännu hellre, en klädvinda som ödsligt ylar i vinden.
