Klockan är 18.55. Det börjar att mörkna. Månaden kallas september. Det kommer över mig, att nu har jag sumpat ännu en sommar. Tiden börjar att bli kort. Både för mig och det ljus som finns kvar.
Visst var somrarna långa när man var barn? Jag kan fortfarande känna värmen, men framför allt minnas hur ljust det var. Är det möjligen ögonen som blivit mindre ljuskänsliga, på samma sätt som jag känner både värme och kyla mindre intensivt numera. Jag kanske skulle stryka värme och kyla. Bara skriva känner mindre intensivt.
Varje år vid denna tid, drabbas jag av ångest. Det är naturligtvis hösten. Men ändå är det något mer.
Veckorna före midsommar brukar tillbringas i Tällberg, Dalarna.
”Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen.
Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor.
Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav.”
Så skaldade Harry Martinson.
Och så är det i Tällberg när jag sitter på terrassen i vårt hyrda hus. Det är dessutom försommar och det går ännu inte mot mörker. Efter midsommar är det färdigt och den där känslan av att inte kunna uppleva, eller vara en del av, sommaren infinner sig.
När jag tänker tillbaka på vad som har varit, har jag nog kunnat njuta av både sol, regn och värme. Gjort roliga saker, som man bara kan göra när det är sommar. Ändå fattas det något. Var jag verkligen med när sommaren hände?
Ärligt talat, ingen aning.
Är det åldern och det faktum att den kvarvarande tiden krymper i snabb takt som gör att kraven på de somrar jag får ynnesten att uppleva ökar? Det vore på ett sätt tråkigt. Att bara vara vore bäst, allt som analyseras blir till det sämre. Tyvärr är det inte längre möjligt att tro att sommaren är lång.
Jag läste att anledningen till att tiden verkar att gå fortare, ju äldre man blir, beror på följande: Som liten är varje sekund en större del av det levda livet än när man är äldre. Såklart att sommaren då känns längre när man är barn. De tre månader man, i bästa fall, är tilldelad av sommar, är därför också en stor, eller liten, del av livet, beroende på ålder. Å andra sida kunde även vintern kännas väldigt lång vid yngre år. Å andra sidan, igen; det gör den nu också. Hur som helst, bara att gilla läget.
Gabriel Garcia Marquez skrev i någon bok, minns inte vilken, att tiden går som långsammast när man flyttar. Författarens exempel köpte sig därför ett hus med hundratals rum, och flyttade runt i alla dessa till dess att han var trött på livet och lugnt kunde dö. Förra sommaren var lite sådan med flytt, fast minus alla rum, för kåsören. Kanske var det därför det inte hjälpte att flytta. Sommaren var, likt förbenat, alldeles för kort.
Nåja, lever jag till nästa sommar blir naturligtvis allt annorlunda. Allt som sommaren bjuder ska upplevas, inte ett ögonblick ska gå till spillo av att sitta inomhus när solen skiner. Huset ska målas, baden ska badas och lyckan vara fullkomlig.
Tro det den som vill.
