Det är tidigt morgon, och solen har knappt orkat upp över horisonten ännu. Jag har klätt på mig, men sparar en del av morgonbestyren i badrummet till efter att jag har kollat jobbmejlen. Lite smink och hårfix behövs nog innan mitt webbinarium om ett par timmar, för att jag ska känna mig redo att möta världen där ute – även om det sker digitalt idag. På grund av olika omständigheter blir det hemarbete – vilket är ganska ovanligt för mig – och jag väljer att börja dagen varsamt. Jag tänder några levande ljus i vardagsrummet för att skapa en mysig känsla omkring mig innan jag öppnar upp datorn, och plötsligt får jag en stark påminnelse om svunna tider. Pandemin.
Det har gått fyra år sedan coronapandemin började härja i världen – och trots att det inte är så länge sedan, känns det som ett helt annat liv. Tänk vad vi människor glömmer snabbt. Det som var vår vardag under ett par år, känns idag smått surrealistiskt. Att vi behövde räkna efter hur många gäster vi kunde bjuda på fest eller begravning, utan att Folkhälsomyndigheten hade protesterat. Alla morgnar man vaknade och började dagen med att scanna av hela kroppen i jakt på minst lilla symtom. Gör det inte lite ont när jag sväljer, eller beror det på att jag bara är törstig? Kan ömheten jag känner i axlarna vara ett symtom, eller är det bara träningsvärk…? Vi var alla livrädda att gå till jobbet med diffusa tecken, och riskera att smitta ner en hel arbetsplats.
Vem minns inte de långa köerna till självtestplatserna, där folk satt i sina bilar och försökte dölja kväljningarna bakom nerfällda solskydd. Alla månader av korttidspermittering – som många av oss svenskar mer eller mindre motvilligt hamnade i – där man befann sig i ett märkligt vacuum. Tacksam för möjligheten som gavs, men där anledningen gav en fadd eftersmak. Perioder av både skola och jobb på distans, där flera i hushållet skulle samsas och ta hänsyn. Otaliga är det tillfällen då någon plötsligt dök upp bakom en under ett digitalt möte, mer eller mindre påklädd. Men främst minns man såklart den ständiga oron för att någon skulle bli allvarligt sjuk. Flera år av stress och ovisshet över den märkliga tid vi levde i. En tid som vi nu har passerat, tack och lov.
Jag sätter på ännu en kopp kaffe medan jag sminkar mig och gör mig redo för webbinaret som snart startar. Tacksam över att inga andra i familjen är hemma just nu, och riskerar att dyka upp bakom mig. Möjligtvis vår katt, men han är förlåten. Jag kommer att njuta av den här arbetsdagen, och att ha möjlighet att sitta hemma i lugn och ro och jobba – något som fortfarande är vardag för väldigt många. Men jag är oändligt glad över att anledningen inte är en pandemi. Jag kommer att kunna dricka mitt kaffe med kollegorna imorgon – utan att behöva ta ett covid-test först.
