Jag undrar hur det hade varit att vara ung på 60-talet. Jag är visserligen född i slutet av det årtiondet, men minns inget av det. Det verkar ändå romantiskt på något sätt. Då kanske jag hade varit ung, radikal och demonstrerat mot krig. Är man ung kan man nog vara radikal, så länge man är intelligent. Det verkar vara en bättre kombination till själva radikaliteten.
Om jag istället hade varit tjugo någon gång på 40-talet? Det hade väl varit lite speciellt. Modet var fantastiskt. Uppsatt hår, långa kjolar och klackar som var alldeles perfekta i formen, inte för smala eller för höga utan alldeles lagom. På 40-talet hade jag säkert gått med i bilkåristerna och fått öva mig i att fickparkera.
Vad tror ni då om sekelskiftet i Värmland? Hade jag befunnit mig i Värmland på den tiden hade jag kanske varit kompis med Selma Lagerlöf och hjälpt henne i sitt arbete. Om Selma och jag hade varit vänner, hade Nils Holgersson kunnat vara en ensamkommande flicka från Somalia som letade efter sina kusiner någonstans i Sverige. Migrationsverket hade kanske tappat bort asylansökan och flickans kusiner hade först bott på ett anläggningsboende i Boden, men sedan gett sig av därifrån. Ingen visste vart. Den typen av texter hade jag kunnat inspirera Selma att skriva.
Men med min vanliga otur hade jag säkert inte lärt känna henne. Förmodligen hade jag inte ens bott i Värmland vid sekelskiftet utan i en liten ort utanför Borås. Att ta sig till Värmland från Borås gjorde man ju inte heller i rödaste rappet på den här tiden.
Förmodligen hade jag bott i samma lilla ort även om det varit på 40-talet. Men håret hade varit uppsatt och lönen från mitt servitrisjobb hade förmodligen räckt till i alla fall ett par klackskor. Men sen var det ju det här med kriget. Uppsatt hår och kompetens att fickparkera väger knappast upp oron och rädslan för att Sverige skulle dras in i ett världskrig.
60-talet då? Som sagt, med min vanliga otur hade nog risken att jag arbetat i en tygfabrik i en ort i Marks kommun, varit större än att jag som arg studentska skulle stått i näbbstövlar på barrikaderna. Jag säger inte att skulle vara dåligt. Jag säger bara att, rent historiskt, ur min familjs synvinkel, hade detta varit det mest troliga.
Kanske ska jag bara vara nöjd att jag lever just nu, även om vi sällan har uppsatt hår eller näbbstövlar. Vi har ändå upplevt mycket de senaste femtio åren. När jag var liten fanns det bara två tevekanaler, våra föräldrar tvingade oss att leka utomhus och ingen hade ännu varit på månen. Idag kan jag beställa hem koreansk mat när som helst på dygnet, dejta via telefonen och ingen säger någonsin god natt på teve.
Men tänk ändå. Selma Lagerlöf hade kanske haft en hel annan karriär om jag bott i Värmland någon gång runt 1900.
