OS är slut för den här gången. Jag älskar mästerskap i allmänhet och olympiska spel i synnerhet. Att framför allt se de svenska idrottarna tävla och vinna medaljer är både spännande och nervöst, men även idrottare från andra länder fångar min uppmärksamhet. Idrott är eufori när det går bra, men också sorg och förtvivlan de gånger resultaten inte når upp till målet.
Under de olympiska spelen tittar jag på så mycket sport jag hinner. Nya favoriter seglar upp både vad gäller idrott man aldrig tidigare varit intresserad av och idrottsutövare man inte ens visste fanns. Jag både imponeras och inspireras av att se alla världens atleter som vigt sina liv åt idrotten satsa allt för att nå så långt som möjligt, en medalj av ädel valör.
Som barn yttrade sig inspirationen i att jag, runt tiden för vinter-OS, lekte att jag var Ingemar Stenmark i skidbacken och tvingade min lillasyster att vara Stig Strand. Det blev mer tävling så. Barnen på min gård har börjat spela pingis och leka Truls Möregårdh. Jag antar att lekkamraterna med lägre status får vara motståndarkinesen.
Sifan Hassan som springer långlopp för Nederländerna blev en ny idol, med brons på 5 000 m, brons på 10 000 och ett storstilat avslut med en guldmedalj i maratonloppet. Jag blev så inspirerad att jag nästan anmälde mig till Göteborgsvarvet.
Jag har visserligen aldrig sprungit Göteborgsvarvet, men jag vet att man får en medalj. Det är medaljerna som räknas. Hade jag fått välja hade jag hellre tagit emot en OS-medalj än en skitmedalj som 50 000 andra varvlöpare också får. Även om vissa OS-grenar, som till exempel skytte, har en aningen högre medelålder, är jag förmodligen ändå för gammal för en OS-satsning. Men jag har hört att Ingemar Stenmark har börjat träna stavhopp för att tävla i Veteran-VM. En VM-medalj är förstås inte någon OS-medalj, men kan Stenmark börja med friidrott, kan väl jag. Han är ju född -56.
Sedan OS begynnelse har flera idrottsgrenar sett dagens ljus på det olympiska schemat och sedan dött. Varken tavelmålning, skytte på levande duvor eller längddykning blev särskilt långlivade. Längddykning höll tydligen bara ett OS, då det var en extremt dålig publiksport där deltagarna dök från stående och tog sig sedan framåt utan att huvudet fick komma över vattnet. I realiteten blev det ett tråkigt vått scenario där stadiga grabbar kastade sig i vattnet och sedan likt isberg flöt framåt.
Om jag nu ändå vill ha en OS-medalj, får jag kanske vänta på att stickning kommer på OS-schemat. Även om friidrott på veteran-VM i teorin är enklare, är jag definitivt bättre på att sticka än att hoppa stav. Men jag gissar på att det dröjer. Så populärt är inte stickning.
Så frågan är nu var jag köper en stav. Blocket?
