I skrivande stund är det söndag, och ännu en mammavecka är snart till ända. Hur många mammaveckor har egentligen passerat under dessa år som separerad förälder? Sannolikt ganska många. Och på något egendomligt sätt blev det till slut en vardag, det också – även om det naturligtvis var en stor omställning för oss alla då. Men i takt med att barnen har blivit större, så har skarvarna mellan mamma- och pappaveckor blivit mindre och allt mer utsuddade. De är stora och vi är mer erfarna.
Jag sitter som vanligt med min kaffekopp och väntar på att familjen ska vakna. Så har det varit i många år nu, för ingen av mina söner vaknar numera förrän närmare lunch på helgerna. I varje fall inte om de själva får bestämma. Även om det känns som en evighet sedan, så minns jag så tydligt ljudet av små barnfötter som tassade över golvet tidiga helgmorgnar. Pyjamasklädda killar som ville kolla på tecknat före frukost. Tätt intill varandra. Den tiden är sedan länge förbi. Nu får mamman kolla på morgon-tv själv om hon vill.
I dagarna fyller mina söner år. Och det är en ytterst märklig känsla att nu ha ett myndigt barn. En unge som får gå på krogen, köra bil (så snart han har körkort såklart), och gifta sig om han vill. Ja, och en hel massa annat också naturligtvis. Nu är han till exempel utomlands för första gången utan oss föräldrar. Han fyller 18 år och har ett vuxenliv som bara ligger där framför honom och väntar. Och jag som mamma står där bredvid och undrar vad som hände. Var han inte nyss den där lilla pojken i pyjamas?
Häromdagen hittade jag ett 14 år gammalt foto på min då höggravida mage. Min förstfödde vilade stolt sina små händer på den, och ingen av oss visste då att det var just en lillebror som fanns där inne. Jag minns såklart även detta ögonblick så tydligt, samtidigt som det känns som om det var en evighet sedan. Vad visste jag om vad ett liv som tvåbarnsmamma skulle innebära?
Snart ska jag gå in och väcka honom. Han, min yngste son, som låg i magen där på fotot. Killen som har haft mitt fulla fokus denna vecka då han har varit ensambarn när brorsan varit bortrest. Han som inte heller är så liten längre. En åttondeklassare som numera är lika lång som sin mamma, och som inte längre prioriterar att hänga med oss vuxna på kvällar och helger. Även det en naturlig del i en tonårings liv. Men det går så fort! Livet som förälder går så ofantligt fort.
Jag dricker upp den sista slurken kaffe, som nu hunnit kallna, och påbörjar frukosten. Mjuka tekakor och juice, som jag vet att han tycker så mycket om. Känner tacksamheten över att fortfarande ha ett barn vid bordet, för jag vet att även han snart kommer flyga fritt. Livet går vidare, men i varje steg de tar, ser jag fortfarande glimten av de små pojkarna. Mina små pyjamaskillar växte upp, men på något sätt är de alltid kvar.
