Deras kliv in i vuxenvärlden blev inte som tänkt. I våras fick de göra om sina planer inför studenten. Balkläderna fick hänga kvar i garderoberna och inbjudningskorten till studentfesterna bantades ner.
Ellen Haraldsson, 19 år, som gick samhällsprogrammet på Falkenbergs gymnasium berättar.
– Först förstod jag inte allvaret, trodde inte coronan skulle komma hit. Sen fick jag en chock.
När distansundervisningen infördes började många gymnasieelever plugga hemma med kompisar, dels för att hjälpa varandra, dels för att det inte skulle bli för ensamt.
Lovisa Eriksson, 19, minns dramatiken. Lovisa som läste naturprogrammet på Peder Skrivares skola i Varberg var dessutom ordförande i skolans studentkommitté. Kommittén har hand om alla festevenemang under studentåret.
– Vi hade presskonferens tillsammans med skolledningen och berättade att det inte skulle bli något gemensamt utspring. Det kändes konstigt.
Alma Paulsson, 19 år, som gick på samhällsprogrammet och var vice ordförande i samma studentkommitté minns besvikelsen hon kände:
– Vi hade lagt många timmar på planering av studentåret, och så blev det fråntaget oss.
Johan Isaksson, 19 år, var i Frankrike och hälsade på en kompis när coronan slog till. Hemma i Varberg läste han sista året på naturprogrammet på Peder Skrivares skola.
– Det blev nedstängningar i flera länder och jag var orolig hur jag skulle ta mig hem. Gränser runtomkring började stängas.
Många unga kände sig lurade på konfekten, inga jippodagar, ingen bal, inget gemensamt utspring och studentfesten med släkt och vänner fick göras om.
Alma är lite ledsen och provocerad över omvärldens kommentarer.
– Många tycker att vi unga är egoister som ville festa på studenten, men man får tänka på att det är något vi sett fram emot under hela vår skolgång, ja vi ville fira att vi klarat en stor prestation. Studentfirandet är så mycket mer än själva festandet.
För Ida Johansson, 19 år, var situationen en annan. Hon hade tagit studenten ett halvår tidigare efter att ha gått entreprenörsprogrammet på gymnasiet hemma i Borås. Sista året som var på distans hade hon läst i dubbel hastighet. Vid coronautbrottet hade hon flyttat till familjens sommarstuga i Varberg.
– Man kan säga att coronan kom minst sagt olämpligt, säger hon.
Ida höll på att bygga upp sitt företag Turn Consulting, en digital plattform och tjänst som matchar företag med studenter som söker extraarbete.
– Ett problem under den här tiden är förstås att extrajobben minskat. Samtidigt har jag märkt en positiv utveckling, företagen, även de små, har blivit mycket bättre på att arbeta digitalt. För dem spelar det ingen roll var jag är, jag har hela Sverige som arbetsfält.
Alla fem i intervjun är inställda på att coronan kommer att ta sin tid. Och de ser inte vaccinet som nån snabb räddning.
– Jag kan tänka mig att vaccinera mig, jag litar på att de ansvariga gör rätt. Men riskgrupperna ska vaccineras i första hand, säger Johan.
Ett par andra är lite oroliga över att framtagningen av vaccin skett så snabbt - kan det bli fel?
Ellen som är brevbärare och Lovisa som numera är affärsutvecklare på Idas rekryteringsföretag håller på med truppgymnastik i Varbergs GIF på fritiden.
– Det funkar. Vi är uppdelade i mindre grupper, även på gymmet, säger de.
Ida har aldrig varit en person som festar, med de andra berättar att festandet har fortsatt men med lite annorlunda upplägg förstås.
Alma:
– Jag har varit ute mycket i både Varberg och Halmstad. När jag har varit ute med vänner tycker jag att det fungerat bra, speciellt på Socitetén.
Johan, som gillar att besöka barer, tycker att det har funkat okej. I somras arbetade han på sjukhuset i Varberg.
– Jag har sett patienter med covid-19, de var mycket sjuka.
I dag jobbar han som lärarvikarie i Varberg och på Gekås. Han hade velat resa, men har inte haft några andra planer än att jobba denna höst.
– I framtiden vill jag gärna flytta utomlands, fast vem vet när det går? säger han.
Alma som i dag läser statsvetenskap och samhällsutveckling på Högskolan i Halmstad fick planera om.
– Jag hade tänkt jobba och sedan ut och resa. Men det gick inte så jag tog chansen och började plugga. Det är mycket distansundervisning. Egentligen skulle vi som går första året prioriteras så att vi fick vara mer i skolan, men vi känner oss lite lurade för det blev inte så. Det är lite tråkigt. För nyinflyttade kan det bli mycket ensamt, men vi kurskamrater har försökt ha lite fester och träffas i skolan även när vi inte har föreläsningar.
Alma har fått nya kompisar i sin nya hemstad och trivs med sin utbildning.
– Jag är jättenöjd med lägenheten jag lyckades få tag på och jag har fått många nya trevliga vänner.
Trots att de fem känner att livet satts på vänt, är de mer oroliga över sina äldre anhöriga. Hittills har ingen av dem någon nära som blivit allvarligt sjuk, men de berättar att de trycker att det tråkigt att inte få träffa dem på samma sätt som förr och om oron att de ska blir smittade.
– Det äldre har drabbats mycket hårdare. Tyck inte synd om oss, säger de.
*Intervjuerna är gjorda innan de nya restriktionerna 3 november.
