När sommarkvällen började övergå i natt, tog jag och mannen med oss en bricka med ost och kex och satte oss utomhus på altanen. Där satt vi sedan under varsin filt och blickade ut över den upplysta trädgården. Tidigare under dagen hade vi haft gäster, och firat födelsedag i familjen. Nu var det bara vi kvar. En del av mig var ganska trött efter ett par dagar av mycket planering, för att just denna dag skulle bli så bra som möjligt, men samtidigt kunde jag bara inte gå och lägga mig. Det var så vackert ute, och jag kände att jag bara var tvungen att passa på att njuta av det. För att jag kan. För att jag just där och då var full av liv. Och för att jag visste att en person jag håller kär, levde sida vid sida med döden just då. Det kändes som att det var min förbannade plikt att njuta medan jag kan.
Under flera dagar hade jag känt samma sak. Kärleken till allt det vackra i livet. Det skulle jag nog vilja säga att jag alltid har förmågan att göra, men när döden kommer nära blir man med ens påmind om livets förgänglighet. Som om jag inte redan visste… Hur många gånger i livet har jag inte fått uppleva att döden kan komma snabbare än man tror – att livet kan ta slut på en sekund. Men allt för snabbt hamnar man ofta tillbaka i gamla tankebanor, och klagar på väder och vind, eller på höga bensinpriser. Och så måste det kanske också få vara. Vi kan inte gå och tänka på livets slut varje sekund. Även om vi faktiskt alla lever sida vid sida med döden varje dag. Både du och jag. Ingen av oss vet när allt kan vara över.
Jag har njutit av svalkande bad och varma sommarkvällar med nära och kära. När jag har andats in den salta doften från havet, så har jag tänkt att jag gör det även för dem som inte längre kan. För dem där sanden i livets timglas snart är på väg att rinna ut. När jag har sprungit genom ljumma sommarskogar på morgonen, och känt doften av nypon och tall, så har ett leende spridit sig över mitt ansikte. Tänk att jag, just jag, får uppleva detta just nu. Jag har njutit av bubblande och dyr champagne. Cyklat snabbt utmed havet och känt vinden i mitt hår. Gått barfota på klipporna med handen i min älskades. Ätit alldeles för många glassar. För att jag kan.
Jag tog en klunk av vinet och tittade på min man i stolen intill. Livet alltså. Hur fint är det inte? Och medan sommarnatten bäddade in trädgården i mörker, drog jag filten närmare mig. På en plats några mil därifrån tog någon just då sitt sista andetag. En person jag tycker väldigt mycket om, fick precis ta farväl av en viktig människa för henne. Jag har själv varit i exakt samma situation som hon. Tagit farväl av den man älskar. Livet och döden pågår varje dag. Och just du som läser detta nu, har fortfarande möjlighet att njuta av allt det fina som livet erbjuder. Lev nu. Dö sen.
