På bordet i det minimala vardagsrummet har det stått en bukett rosa rosor, som jag plockade med mig från min trädgård innan jag for iväg. Varsamt hade jag valt ut de vackraste kvistarna som fanns, för jag ville så gärna att de skulle symbolisera den kärlek som jag känner. Rosorna skulle nämligen vara till den andra killen som var med och byggde stugan, men som bara fick uppleva glädjen med den i några veckor innan han dog – precis på dagen för 20 år sedan. Min lillebror.
Jag har fortfarande starka minnen från den där tisdagskvällen, då en civilklädd polis ringde på dörren. Han berättade så varsamt, men ändå tydligt, man kan när man ska delge ett sådant besked. Där och då rämnade min trygga värld under mina fötter. Min lillebror fanns inte mer. Hans 22-åriga liv tog slut i en bil vid en sommarväg, med blommor och fågelkvitter som kontrast till det fasansfulla. Där och då förändrades min värld för alltid, och ingenting blev aldrig riktigt detsamma mer.
Det var ju inte så här det skulle bli. Inte alls. Vi två hade precis blivit nära vänner, och inte bara lillebror och storasyster. Det var nu livet tog fart på allvar, och vi var på väg in i vuxenlivet med allt vad det innebar. Jag hade sett fram emot att se våra framtida barn leka tillsammans, att vi och våra familjer skulle fira högtider ihop. Vi hade ju bestämt att vi skulle dricka öl direkt ur burken, sittandes i våra brassestolar på uteplatsen utanför din lilla stuga. Prata och skratta, precis som vi brukade göra. Livet tar tvära kast ibland, och det gör ofta så enormt ont.
Den här helgen känns det fint att hedra hans minne med att tillbringa ett dygn i stugan han och hans bästa vän byggde, och som sagt stod färdig bara någon månad före den där fruktansvärda kvällen. Istället för att besöka hans grav sover jag i sängen han byggt med sina egna händer, och plockar bland kopparna som han själv har druckit sitt kaffe ur. Nu äger jag en del av hans verk, och hans själ lever vidare i mig. Alltid.
Jag packar ihop mina prylar och väskor, och bär ut dem i bilen, precis som jag har gjort så många gånger innan. Vasen med rosor tar jag motvilligt från bordet, och häller ut vattnet i diskhon. De skulle ändå aldrig stå sig till nästa gång jag är här. Men jag är säker på att min lillebror uppskattar att jag hedrar hans minne genom att tillbringa årsdagen i det som var hans livsverk, och som nu är en del av mig. Jag doftar på rosorna en sista gång, och slänger dem sedan i soporna. Innan jag kör blickar jag upp mot stugan och den blå himlen. Vi ses igen en dag, brorsan. Jag ska bara leva lite till först.
Nina Persson
