"Viktigt att visa att laget betydde mest"

För knappt fyra år sedan fick Ralf Edström beskedet som många fasar för. Ett rutinprov visade att han hade prostatacancer och i februari 2013 genomgick han en operation. Sedan dess har han blivit friskförklarad men fortsatt att engagera sig i frågan. Under en period var han ambassadör för Cancerfonden, och han ger fortfarande en del föredrag om sina upplevelser.

– Kan jag rädda någon genom att få dem att gå till läkare och kolla sig så är det värt det, säger han.

– Man kanske tycker att det är jobbigt att gå till doktorn – det är ju så med oss män, vi pratar inte så jäkla mycket om våra underliv. Tjejer vänjer sig ju tidigt vid att gå till gynekologen. Men jag hade tre, fyra ganska nära vänner som opererat sig för prostatacancer utan att jag hade en aning om det. Det är ju rätt konstigt egentligen.

Ordet föredrag distanserar han sig från. För efter att han pratat om cancer en kvart glider samtalet allt som oftast över till det som Ralf Edström främst är känd för: fotboll. Och förstklassig sådan dessutom. På 1970-talet gjorde han storslagen karriär. 15 mål på 40 landskamper, vann SM-guld med Åtvidaberg, blev fransk ligamästare med Monaco, vann cupen i Belgien med Standard Liège och tog två ligaguld och två cuptitlar med PSV Eindhoven.

Dessutom var han en populär profil, med sin ödmjukhet och sina charmiga polisonger. Så det är en hel del åhörare på föredragen som berättar att de hade Ralfs ansikte på tröjan eller skolväskan när det begav sig. Och som vill höra om det klassiska volley-målet mot Västtyskland 1974. Eller om genombrottet i landslaget 1972, då han nickade in tre mål mot Sovjet och fick smeknamnet "Nickson" på kuppen.

Vet den yngre generationen vem du är?

– Nej, det tror jag inte. Det var någon som ringde från tv för ett tag sedan och ville ha med mig i ett program där Foppa Forsberg skulle spela hockey. Jag svarade att det där är ingenting för mig och då sade hon, "jamen du har ju spelat hockey". Jag tänkte, okej, så är det nu, säger han och skrattar.

Ödmjukheten går igen och Ralf Edström framhåller gärna att han spelade fram väldigt många mål åt andra, sedan får man kalla honom skyttekung om man vill.

– I den första matchen jag spelade för PSV lade jag fram två passningar till andra som fick göra mål, för att visa att jag inte var någon egoist. Det var viktigt att visa att det är laget som betyder mest, inte jag.

Efter några framgångsrika år som fotbollsproffs kom skadorna, och det blev för tungt med rehabiliteringen. Edström drog sig tillbaka och fick en förfrågan om att kommentera fotboll i Radiosporten. I samma veva erbjöds han ett tränaruppdrag, men tackade nej på grund av att han låg i skilsmässa.

– Annars hade jag eventuellt kunnat tänka mig det, men jag tyckte inte att jag kunde ta ett lag och vara borta många helger och inte ta ansvar för mina barn. Det är inte barnens fel att man skiljer sig. I och med att jag redan hade kommit in på Radiosporten blev det ett naturligt sätt att fortsätta hålla kontakt med fotbollen.

Som sportkommentator uppmärksammades han ofta för sin frispråkighet, inte minst när han riktade kritik mot spelares insatser. Även sådana han hade spelat med själv tidigare.

Blev de sura när du kritiserade dem?

– Det kanske de blev. Men då brukar jag säga så här: på min tid kunde vi vara självkritiska när vi gick av planen. Du behöver väl inte lyssna på radion för att få veta om du har gjort en bra match eller en dålig?

32 år som radioröst talar sitt tydliga språk; Ralf Edström trivdes finfint med i etermediet, och möjligheten det gav till fortsatt närvaro vid de stora mästerskapen. Men allt gott har ett slut, och 2015 pensionerades han från kommentatorsbåset. Men någon pensionär är han inte. Som säljare i eget företag raggar han sponsorer till Parasportförbundet, och resten av tiden lägger han helst på familjen. Han skulle vilja spela golf men har för stora problem med knän och rygg för att ta sig ut på någon green.

Vad hoppas du på av framtiden?

– Att jag får ordning på knän och rygg. Men annars ser jag fram emot att se barnbarnen växa upp, och hoppas att de får vara friska och krya.