Första releasefesten – efter 50 år som författare

Under sina 50 år som publicerad författare har Ingela Strandberg tänkt på releaser som något för dem som släpper skivor, vilket hon också gjort en gång. Men det är poesin som är hennes hemvist, och kanske har hennes diktning blivit tydligare med åren?

– Det är väl det bästa ordet, men jag vet inte säkert.

Nyligen fick Ingela Strandberg Svenska Akademiens Nordiska pris på 400 000 kronor, eller ”Lilla Nobelpriset” som det också kallas.

I fjol fick hon Sveriges Radios lyrikpris för "en mörkt glödande dikt" och gissningsvis också fler läsare. Även bland unga poeter, vilket hon blev varse härom veckan på releasefesten på Rönnells antikvariat i Stockholm.

– Några unga killar stod och väntade jättelänge för att jag skulle signera. Den kvällen var så fantastisk, det var jätteroligt, säger hon på telefon, nu tillbaka i Grimeton.

Hyllas i DN

Även nya "När jag var snö" möts av hyllningar. I Dagens Nyheter skriver Athena Farrokhzad att ”åtminstone varannan sida är oumbärlig” i en diktsamling som är så lättillgänglig, berättande och rättfram att även en ”ovan poesiläsare skulle kunna bli djupt berörd”.

Jämfört med Ingelas förra bok ”Ingenstans mitt segel” (2022) bedöms ”När jag var snö” vara ”mindre oförsonlig, mindre lyrisk och mindre anspråksfull. Och likväl är den underbar /…/ ytterligare en handbok i levnadskonst, som fortsätter längs samma krassa och klarvakna stig”.

Strandberg jämställs i DN med Lennart Sjögren, Gloria Gervitz och ”en mörkare och dråpligare Tomas Tranströmer, utan hans strävan efter bildmässig och rytmisk perfektion, men med samma förmåga att översätta mellan inre och yttre landskap genom hisnande metaforer”.

Beröm i SVT

I SVT:s Kulturnyheterna känner sig Ingrid Elam genast hemma i Ingela Strandbergs värld, ”på landsbygden, i naturen, med blicken nära marken, på väg bort eller hem”.

Elam anser att Strandbergs dikter befinner sig ”i spänningsfältet mellan död och begär, mellan rotfasthet och flyktimpuls. Det finns så mycket sinnlighet och styrka i hennes poetiska uttryck, hon betraktar världen med oblyga ögon och ser, ”i ett ögonblick av hetta… en vacker asfaltarbetare / med bar överkropp”, men ögonblicket är ”så rastlöst / så oåtkomligt”.

SVT-recensionen avslutas med att ”Gammal är inte alltid äldst, utan ibland i stort sett yngst”, efter beskrivningen att Ingelas poesi ”är förankrad i ett landskap, men söker frihet och överallt bultar livet, ”Körsbärsträden står i bröllopskläder”. Det skira viker dock genast för något råare, ”Lönnarna lockar skamlöst med socker”, här finns ingen idyll”.

Begär och död

Ingela Strandberg skriver om begär och död och inleder med en dikt om sin katts död i sköna maj.

– Jag blev så arg. Döden är väl alltid närvarande men det var så våldsamt vackert och den här gången blev utslocknandet, det ovillkorliga försvinnandet så tydligt för mig, berättar hon.

LÄS MER: Lilla Nobelpriset till Ingela Strandberg

Vreden riktar sig också mot den förföriska naturen som "har lyft på kjolen/Hon är inget annat än en hora".

– Livet och döden är brutala hur man än vänder på det. Det är också det att begäret är genomgående precis invid döden. Just när katten dog blev det så otroligt märkbart.

"Jag går med Nietzsche över potatisåkern" skriver Ingela Strandberg som bor på den lilla gården i Grimeton där hon växte upp. Platsen återkommer i hennes diktning utan att vara någon idyll.

Inte en hembygdsbok

I den förra diktsamlingen, "Ingenstans mitt segel" lät hon de gamla ladorna sätta henne på plats: "Du kunde aldrig blivit någon annan".

– Men det är ingen hembygdsbok. Gården och den lilla skogen, ibland har jag tänkt att jag skulle vilja skära ut dem och sätta dem på en öde ö. Allting runt mig här ändras ju hela tiden, småbruken finns inte längre, nu är det mycket större gårdar, eller hästgårdar, inget är sig likt.

När hon en gång beklagade sin isolering lite inför akademiledamoten Göran Malmqvist sade han "ganska skarpt" att de bästa kinesiska poeterna bor på ensliga bergstoppar.

– När jag började skriva var det någon som sade "du kan ju inte tro att du kan sitta i Grimeton och skriva, det är ju liksom en liten håla". Då sade jag lite på skämt att jag ska bevisa att det går – och nu tycker jag att jag gjort det.