Det är grått och kallt. Snön är slaskig utanför höghuset, där en tyst liten skara står och tittar på ambulanserna som just har svängt upp på de sandade gångbanorna. Något fruktansvärt har inträffat, en händelse av den kaliber som polisen under den här perioden och många decennier framöver beskriver som "en familjetragedi".
Ska man spoila handlingen i "Den oändliga familjen"? Cilla Naumann har velat fram och tillbaka, men till slut kommit fram till att det är omöjligt att prata om boken utan att nämna det som utgör berättelsens smärtpunkt. Romanen skildrar händelserna före och efter ett utvidgat självmord, där en mamma och en pappa tar med sig sina två döttrar i döden.
- När jag började fundera på att försöka skriva om det här var en av de starkaste drivkrafterna "hur börjar två föräldrar prata om det?". "Vem säger de första orden?", säger hon.
Bodde mittemot höghuset
Vi sitter på ett klassiskt fik på Odengatan i Stockholm, bara några hundra meter från det höghus där "Den oändliga familjen" utspelas. I de här kvarteren har Cilla Naumann själv växt upp. Hennes mamma bodde kvar i lägenheten mittemot höghuset Nyponet i sammanlagt 52 år, de sista åren i den tidsupplösta stämning som kan uppstå när en människa drabbas av alzheimer.
- Tiden blir helt ur led med en dement person. Vi satt väldigt mycket de sista åren i hennes matsal med höghuset som föll mot oss genom fönstret och jag tänkte väldigt mycket – och levde återigen väldigt mycket med det där höghuset.
Starpunkten till boken var ett minne – sant eller falskt – som Cilla Naumann har burit med sig sedan barndomen. Det hon minns är just efterspelet av en fruktansvärd olycka, där en hel familj dött.
- Hela min barndom och skoltid och ända tills jag skrev den här boken har jag tänkt att det där har hänt. Jag har aldrig någonsin prövat det mot någon annan, det har legat väldigt djupt inom mig. När jag var barn identifierade jag mig mycket med de där barnen som jag uppfattade hade dött i det utvidgade självmordet. När jag blev vuxen och mamma själv började jag mer och mer tänka på föräldrarna.
Flyr från skandalen
I "Den oändliga familjen" är pappan i familjen en gästforskare som bär på en mörk hemlighet, en skam som alla i familjen, även barnen som inte känner till dess innebörd, påverkas av. Resan till Sverige är ett slags flykt, ett försök att skjuta upp skandalen.
- Det är en sak som binder oss samman i mänskligheten, att vi alla har möjligheten till ett fall inom oss. Det är en sådan sak jag tycker att jag kom i kontakt med när jag jobbade som reporter, de här människorna som har fallit igenom.
Nästan alla hennes böcker kretsar kring just familjen, konstaterar hon.
- Familjen är ett laddat sammanhang, men också en väldigt åtråvärd och avskiljd plats. Rent politiskt har familjen debatterats i många år som någon sorts skräckinrättning, den pendlar mellan idyll och skräck – vilket gör den så tacksam för en författare att hålla på med.
Cilla Naumann skriver suggestivt, ur flera perspektiv, skyr övertydlighet och lämnar mycket öppet till läsarens egen fantasi. Men även om händelseförloppet i "Den oändliga familjen" kan tyckas gåtfullt är boken rent fysiskt förankrad i hennes egna upplevelser. Kylan som skär genom märg och ben i blåshålet vid Valhallavägen, vinden som rycker tag i höghuset, den svindlande avsatsen högst där uppe på den grisrosa byggnaden – allt detta har hon själv erfarit.
Först när boken var färdig frågade hon sina systrar om de mindes något av den händelse som "Den oändliga familjen" bygger på.
- Men vad de sade tänker jag faktiskt inte svara på. Jag kan bara säga att det är ett tema med variation.
Fakta: Cilla Naumann
Född: 1960 i Varberg.
Bakgrund: Arbetade i många år som journalist, bland annat på Dagens Nyheter. Debuterade 1995 med romanen "Vattenhjärta", som belönades med Katapultpriset för bästa debut. Hennes författarskap brukar beskrivas som psykologiskt inträngande och i flera av böckerna skildras berättelsen ur olika människors perspektiv. Hon skriver både ungdomsböcker och vuxenromaner.
Böcker i urval: "Dom" (2000), "Vad ser du nu?" (2007), "I cirklarna runt" (2009) "Kulor i hjärtat" (2009), "Springa med åror" (2012) och "Bära barnet hem" (2015).
Utmärkelser: Fick De Nios Vinterpris 2008. Har nominerats till Augustpriset två gånger och Sveriges Radios romanpris två gånger.
Aktuell: Med romanen "Den oändliga familjen".
Cilla Naumann om...
... att skriva ur flera olika människors synvinklar:
- Jag tror att det kommer ganska mycket ur mitt journalistiska förflutna, att jag verkligen led av att inte veta mer om den andra sidan, utan bara var tvungen att rapportera ett händelseförlopp snabbt.
... kvarteren kring höghuset Nyponet:
- Platsen är min. Jag har hållit på och klängt i det där höghuset när jag var barn. Det fanns inga portkoder då utan det var bara att springa in. De här kvarteren är mina, det här kaféet vi sitter på har till exempel funnits här så länge jag minns.
... om att skriva självbiografiskt, som hon delvis gjorde i sin förra bok "Bära barnet hem":
- Jag var så oerhört noga med att den självbiografiska delen skulle vara extremt korrekt. Varje mening i den boken är genomgången jag vet inte hur många gånger. Den boken var väldigt speciell och jag tror aldrig att jag kommer att skriva något så självbiografiskt igen. Jag tycker att fiktionen säger så mycket mer än vad bara mitt torftiga liv gör.