Det var Stan Lee som förnyade serietidningssuperhjältarna på det tidiga 1960-talet då, till exempel, Spiderman och X-men, som inte hade mycket gemensamt med helyllekillen Stålmannen, introducerades.
En kul detalj i de nya Marvelfilmerna är att Stan Lee alltid gör ett kort inhopp framför kameran. Lee är i dag 92 bast och still going strong.
Captain America, blekt spelad av Chris Evans, är verkligen inte den bästa eller roligaste Marvelsuperhjälten, men titeln till trots är Captain America: Civil war inte en Captain America- utan en Avengersfilm, på sätt och vis är detta fortsättningen på Avengers: Age of Ultron (2015).
Jag tror att de yngre fansen kommer att bli lite besvikna. Filmen, som är sanslöst lång (147 minuter), kretsar nämligen huvudsakligen kring gräl, samvetskval och bearbetning av traumatiska händelser. Under de första nittio minuterna tar Avengersmedlemmarna ogärna på sig sina superhjältedräkter.
Det blir ett action- och humorlyft när, en smula otippat, Spiderman gör entré, för att sedan snabbt försvinna ur handlingen. Håller måttet hela vägen gör Robert Downey Jr (Iron Man) och Scarlett Johansson (Black Widow) medan Paul Bettany (Vision) och Elizabeth Olsen (Scarlet Witch) är omedvetet fåniga.
Handling: Avengers har börjat ifrågasättas och betraktas i mångas ögon som laglösa. Deras aktioner på internationell mark, aktioner där helt oskyldiga människor mist livet, har inte varit sanktionerade från något håll. Detta sammantaget leder till en splittring i gruppen med Iron Man på den ena sidan och Captain America på den andra.
Anthony och Paul Russo har gjort en film som är snygg att titta på och en film med en hög
ambitionsnivå. Alla lösa trådar knyts skickligt samman på slutet (missa för all del inte epilogen), men jag hade förväntat mig mer action och mindre snack.
