Regissören Terrence Malick är något av ett mysterium. Han långfilmsdebuterade med den visuellt bländande Det grymma landet 1973. En Bonnie och Clyde-historia som innebar genombrott för huvudrollsinnehavarna Sissy Spacek och Martin Sheen.
Efter sin andra film Himmelska dagar (1978), som inte blev någon större publiksuccé, valde Malick att ta semester från filmskapandet. En ledighet som varade i tjugo år. Comebacken Den tunna röda linjen (1998) är en krigsfilm som är realistiskt våldsam och bildpoetisk samtidigt.
På äldre dar har regissören, som måste betraktas som excentrisk, höjt filmtempot, men vi har fått vänta i ett år på att Knight of cups (titeln syftar på tarotkortet, som på svenska heter Riddare i bägare och som bland annat står för yngre, känsliga män) skall gå upp på bio i Sverige.
Det är många tarotkort som dyker upp i den här kapitelindelade filmen. Å den ena sidan är Knight of cups, som är rasande skickligt fotograferad av Emmanuel Lubezki, ett bildfyrverkeri. Å den andra sidan är detta en tålamodsprövande, kommersiellt omöjlig och påfrestande pretentiös film. Nästan ingen dialog, ingen handling i traditionell bemärkelse. Däremot ett kraftigt överskott av helflummiga inre monologer i kombination med drömmar och sagoberättande.
Allt kretsar kring författaren Rick, spelad av Christian Bale. En gång i tiden var Rick lyckligt gift (exfrun spelas av Cate Blanchett). Nu får han inte livets pusselbitar att passa ihop. Bitarna ligger utkastade huller om buller.
Ackompanjerad av klassisk musik och med livlös blick vandrar Rick omkring planlöst. På ödsliga stränder. I öknen. I Las Vegas och i Los Angeles. I L A och Vegas är han påfallande ofta omgiven av unga, fotomodellvackra kvinnor, som gärna sliter av sig kläderna.
Rick går på partyn för det äckligt rika, uttråkade folket. Han hamnar på en strippklubb. Han inleder förhållanden med sex olika kvinnor (vad dessa kvinnor ser hos den inåtvände författaren kan man onekligen fråga sig). Sitter framför datorn och skriver gör han aldrig.
Jag tror att Terrence Malick tänkt sig att Knight of cups skall vara ett slags uppdatering av Federico Fellinis La dolce vita, men i Fellinis klassiker finns ett framåtdriv, och fenomenalt agerande från Marcello Mastroianni och Anita Ekberg. I Malicks film finns inget framåtdriv alls och det är bara Cate Blanchett som gör ett minnesvärt rollporträtt, under de få minuter hon medverkar.
Efter två timmars speltid har Rick kommit fram till att hans liv är tomt. Lika tomt som innehållet i filmen, vill jag tillägga.
