Louise Hoffsten utlovar extranummer på Fridas

Vårens konserthusturné ska snart övergå i en folkparksturné med många avskalade konserter under bar himmel.

Bluesdrottningen Louise Hoffsten känner farlederna i Turnésverige utan och innan, och minnena från alla spelningar som hon har gjort är många.

– Jag har många fantastiska turnéminnen. Ett var när jag spelade på Dalhalla med världsorkestern. Sämsta minnet var när jag spelade med Sky High i Malmö, berättar hon för TT.

Sky High var bandet som Louise Hoffsten spelade med innan hon i slutet av 1980-talet satsade på vad som skulle komma att bli en strålande solokarriär.

I sommar lär Louise Hoffesten skaffa sig många nya turnéminnen, förutom en omfattande folkparksturné gästar hon även en rad visfestivaler och väletablerade sommarscener. Särskilt längtar den Linköpingsfödda sångerskan till folkparkerna. Att få möta publiken under bar himmel är något speciellt, säger hon.

Vackert väder är förstås att föredra, men annars kräver bluesdrottningen inte särskilt mycket av arrangörerna på platserna dit hon kommer. Hon är nöjd så länge det finns vatten och nötter i logen.

Folkparksturnén är av det avskalade slaget, för det mesta kommer Louise Hoffsten bara att ha sällskap av en eller tre musiker, men det betyder ingalunda att konsertmagin kommer att utebli – den bästa spelningen som hon sett var just av det avskalade slaget.

– Jag såg Chris Whitley ensam med sin gitarr på ett litet ställe i Stockholm. Det är den bästa spelningen jag har sett. Det behöver inte vara full show för att det ska bli magiskt.

Två saker kan Louise Hoffsten redan nu avslöja om sin turné – spelningarna kommer med stor sannolik att inledas med låten "Sockerkompis" och varje spelning har extranummer-garanti.

– Jag startar med ”Sockerkompis” för då blir man glad. Och jag spelar alltid extranummer. Om jag skulle ha tappat rösten så mimar och dansar jag.

När Hoffsten var i Varberg vintern 2016 skrev HN:s recensent: "Trots spretigheten lyckas hon alltid med konststycket att få det att låta Hoffstenskt. Största förklaringen är förstås rösten. Den där beslöjade, smått förföriska som kommit att bli en av hörnstenarna i svensk populärmusik. Som bara blivit bättre med åren. Mörkare. Mustigare. Mognare."

Och fortsatte med: "En annan förklaring hittar man i Louise Hoffstens låtskriveri. Hon har en imponerande förmåga att knåpa ihop trallvänliga melodier som undviker såväl det komplicerade pretentiösa som det banalt förutsägbara. Kanske är det för att bluesen finns som en stabil grund i allt hon gör."