Lördag eftermiddag. Tobias Isaksson ber om ursäkt för att han äter morotskaka, men det är ju ändå hans födelsedag så det är honom väl unt.
Han tackar för gratulationen, men utan större entusiasm. Muttrar något om två ”lidelsefria” år kvar till fyrtio. Att åldras gillar han inte, samtidigt njuter han av frukterna erfarenheterna att bli äldre ger.
Nya albumet Beneath the hill I smell the sea släpptes i onsdags. Tobias Isaksson kallar det slutet på en trilogi. Den första delen är ett slags betraktelse över hur det blev som det blev efter uppbrottet från Göteborg och den nya förälskelsen han fann i Stockholm. Så tog kärleken slut och mörkret svepte in på album två, ”som i Rymdimperiet slår tillbaka”.
På tredje skivan är ljuset tillbaka igen, i alla fall delvis. Titelspåret är ”en liten ramsa om existensen: var sann mot dig själv” medan musiken är lika blåskimrande melankolisk som tidigare.
Tobias Isaksson började plinka på mormors orgel redan som femåring under uppväxten i Tvååker.
–Det är Tvååker som är småstaden som besjungs i A town like Alice, säger han och syftar på öppningsspåret på nya skivan.
Han funderar inte så mycket över vad som hade kunnat vara eller bli om han gjort saker annorlunda. Kringflackandet har kanske inte gjort livet bättre men mycket har hänt just tack vare flytten och det ständiga sökandet.
Han illustrerar med en sälmetafor:
–Jag är ute och fiskar hela dagarna. Sedan återhämtar jag mig, ligger på rygg och laddar batterierna. Jag mår väldigt bra nu, säger han innan han hejdar sig. Lycklig är ett ord jag är rädd för… De där ögonblicken när man ser riktigt klart, dem ser man aldrig när man är mitt i utan först efteråt.
Den indiepopkicksökande drömmen har han tagit så långt det går, menar han. Det är därför han tvekar kring Azure Blues fortsatta liv. Samtidigt är aliaset såpass etablerat, inte minst genom samarbeten med och remixer åt bland andra Silvana Imam, Asha Ali och Jonathan Johansson.
Men en fortsättning måste få en annan form, menar han. Och låtskrivandet åt andra intensifieras, det är enda chansen att klara sig på sikt, menar han. För kulturarbetare gäller det som alltid att ”hålla huvudet över ytan”.
I texterna, under popfrasernas kärlekstörst och hjärtesorg, skymtar de existentiella frågorna sida vid sida med referenser till såväl pop-, film- och litteraturhistorien som filosofin.
Och humor. Han vill inte bara vara ”svåra popkillen”.
–Det stora allvaret kommer istället i min roman, när mina föräldrar dött. Oj, vad konstigt det kändes att säga så! Men om jag skriver något på svenska så blir det i en roman. Jag har fläckat ned lite sidor men, jag vet inte, jag är inte nöjd. Plus att jag är rädd att hamna ännu mer i det ensamma författarlivet.
Född: i Varberg måndag den 9 maj 1977 och uppvuxen i Tvååker.
Bor: Hökarängen i Stockholm. Är singel, men har en stor musikfamilj.
Gör: dj, bandbokare, producent, samt musiker/låtskrivare i Azure Blue, Nite Flight, Personal Trainers (med Peter Morén i Peter Bjorn and John).
Vilken popsång är han: Morrisseys Why don’t you find out for yourself.
Aktuell: med Azure Blues tredje album Beneath the hill I smell the sea och konsert i kväll (15/5) på Debaser Strand i Stockholm. Då medverkar sångare som Amanda Mair, Erik Lindestad, Per ”Sportsman” Magnusson, debutanten Charlotta ”Charly A” Andersson och i en ovanlig comeback även César Vidal från Caesars.
