Willy & Pia Göthberg om sorgen efter sonen

Lördag 29 mars 2008 vid 22-tiden ringde Anders Göthberg hem till sina föräldrar i Halland.

– Jag fyllde 70 år den dagen. Vi pratade och allt var okej, Anders och hans sambo Paola skulle på en konstnärsfest. Sex timmar senare var han borta, berättar Willy.

Vad hände egentligen under de sista timmarna? Och vill man som förälder verkligen veta allt?

Det är två av frågorna i mitt anteckningsblock när vi slår oss ned kring soffbordet i det ljusa vardagsrummet, med utsikt mot grannskapets åkrar.

Men vi inleder med att prata om avskedskonserten under Way out west i Göteborg 8 augusti förra året. Broder Daniels sista spelning blev en hyllning till Anders Göthberg och hans föräldrar satt på scenen.

– Vi möttes av mycket värme av alla som jobbade på festivalen, som Bruce på Mug, musikaffären du vet. Annars hade vi nog känt oss lite vilsna, säger Willy.

Bytte till gitarr

Pia minns när Anders bytte från piano till gitarr och övade på de tidiga Broder Daniel-låtarna hemma i köket.

– Han spelade dem om och om igen, så jag började tycka om Broder Daniel. Texterna tar upp existentiella frågor och passar inte bara ungdomar utan även oss 70-plussare.

Den här berättelsen innehåller mörka stråk, men först plockar vi fram ett par minnesbilder som inte har fått utrymme i massmedia tidigare.

Där finns den generöse Anders Göthberg, som lånade ut pengar trots att han visste att han inte skulle få tillbaka dem, sladdbarnet som värnade om familjesammanhållningen och höll kontakten med barndomsvännerna från Johanneberg i Göteborg. Och där finns yrkesmannen och pappan.

Jobbade med datasäkerhet

Broder Daniels näst sista konsert var på Bananpiren i Göteborg den 6 augusti 2005. Då var Anders och Paola Brunas son Marlon bara fem månader.

– Förra påsken var Anders och Marlon här och hälsade på och jag stod på trappan och Marlon hoppade i snön precis innan han skulle in i bilen. Det känns ofattbart att det var sista gången jag såg Anders, säger Pia.

Sonens datorintresse föddes tidigt, efter att pappa Willy hade fått hem en ABC 80 från jobbet.

– Han satt och programmerade och jag begrep inte hur han bar sig åt. När han senare insåg att han inte kunde spela musik hela livet gick han en datautbildning och blev kurs-etta.

De sista åren arbetade Anders med datasäkerhet på Skandia i Stockholm och var uppskattad av chefer och kollegor.

Broder Daniel 1993

Anders Göthberg var ett år yngre än de andra i Broder Daniel och var inte med när Henrik Berggren bildade bandet i åttonde klass på Samskolan i Göteborg. Men när Anders kom med 1993 blev hans coola rundgångsljud och spel med svajarmen viktigt för Broder Daniels sound.

– Han gillade inte att lyssna på sig själv, men för ett par år sedan förklarade han upplägget med två gitarrister. Vi hörde på ”Cruel town” och jag frågade vem det var som spelade, för jag tyckte det var tung och bra musik. ”Det är jag”, sa Anders. ”Är det du? Men Theo då?”, ”Nej, han kan inte spela så”, fick jag till svar, minns Willy.

Anders var med när ”Pop-Lars” Malmros ersatte Håkan Hellström som trummis och bandet spelade in en demo i Harplinge med Gyllene Tiders Mats ”MP” Persson som producent. Han upplevde genombrottet, Johan Neckvall och Daniel Gilberts avhopp, Theodor Jensens inträde och Håkan Hellströms återkomst som basist i fyra år.

– På spelningarna höll Anders sig ofta i bakgrunden och kunde stå med ryggen mot publiken. Han var nog tudelad när det gällde att visa upp sig, tror Willy.

Tröstad av böcker

Vi närmar oss nu det hemska som hände på Västerbron och jag blir imponerad av Willy och Pias öppenhet. De delar med sig av sorgen och förklarar uppriktigt att Anders inte mådde bra av att dricka sprit och kunde reagera konstigt om han fick i sig för mycket.

– Våra vänner och barn har hjälpt oss mycket och deras omtanke har varit viktig i sorgearbetet, säger Pia, som även har sökt tröst i böcker som Niklas Rådströms ”En handfull regn”.

Pia och Willy vill få reda på så mycket som möjligt om de sista timmarna. De är säkra på att det inte var ett planerat självmord.

– Efter att ha lämnat festen försökte Anders ringa Paola och hennes kompis Kajsa Mellgren (från Varberg) flera gånger utan att få svar. De hörde nog inte signalen, säger Willy.

– Och han ropade på hjälp när han låg i vattnet. Då vill man ju inte dö, säger Pia.

Västerbron 30 meter upp

Inga vittnen finns till vad som hände uppe på den nästan 30 meter höga Västerbron natten till 30 mars. Först på plats var en ambulanssjukvårdare som stod vid det rödljus som Anders först körde förbi.

– På bron såg han bilen stå med varningsblinkers på och ringde räddningstjänsten. Det mest troliga är att Anders har hoppat, men han kan ju ha tvekat och ramlat i ändå, eller försökt klättra tillbaka. Det får vi aldrig veta, säger Willy, som även har tagit reda på att det bara var fyra grader i vattnet.

– Obduktionen visade att Anders hade så svåra stötskador på lungorna och hjärtat att han sannolikt inte hade överlevt även om någon hade fått upp honom direkt. Han hade inga spår av läkemedel eller narkotiska preparat i kroppen, men det fanns alkohol.

Går inte att glömma

Ett liv ändades, många andra förändrades. Nu måste släkt och vänner gå vidare, utan att glömma, men utan att leva kvar i det förgångna.

För det går inte att glömma. Tänk er bara ögonblicket när polisen knackar på dörren till det grågröna huset utanför Ugglarp.

– Vi skulle få besök och hade dukat och gjort fint den söndagen. Vi väntade på gästerna, men istället kom två poliser och berättade om det fruktansvärda som hade hänt. De var från Ullaredspolisen och de var så fina mot oss. De sa att de kunde stanna hur länge som helst. All heder åt dem, säger Pia Göthberg.

TEXT

Martin Erlandsson

martin.erlandsson@hn.se