Michael Frayns ”Rampfeber” – med originaltiteln ”Noises off” – anses vara en farsernas fars. En fin hyllning till teatern och den ambulerande lilla ensemblen, men även en kärleksfull drift med farsens mindre subtila arsenal av verktyg: smällande i dörrar, plumpa sexskämt och förväxlingar. Ofta spelad, även filmatiserad (med Michael Caine i rollen som regissören), ställer den höga krav på ensemblen, vilket den i Halmstad visar sig klara med råge.
Det märks mest i den andra akten, där vi från kulisserna får följa den föreställning som vi såg repeteras i akt ett. Där fick vi se hur den självupptagne regissören Yngve Dahlman (Claes Månsson) slet sitt hår för att få ordning på den bångstyriga ensemblen inför premiären; den åldrade Harriet (Ulla Skoog) som bekostar uppsättningen, den hårömme Fredrik (Thomas Petersson), den alkoholiserade Gerald (Sven Melander), den i Harriet förälskade Glenn (Alexander Stocks), den välvilliga men intrigerande Lotta (Jeanette Capocci), de om Yngves gunst tävlande Maja och Bella (Anna-Karin Palmgren och Susanne Thorson) samt den klantige men godhjärtade scenmästaren Tim (Pär Nymark).
Nu, i den andra akten, har turnén pågått ett tag, och de många förvecklingarna inom ensemblen får skeppet att gunga rejält. Mellan skådespelarnas insatser i pjäsen bråkas, sups och intrigeras det oavbrutet bakom de många dörrarna. Att Yngve gjort både Maja och Bella gravida gör inte saken bättre.
Här har regissör Christoffer Bendixen och ensemblen skapat ett utmärkt exempel på finslipad gruppteater. Efter en något seg första akt är tempot nu så högt, dialogen så rapp och skruvad, att jag nästan blir åksjuk. Det slås så mycket i dörrar att den sovjetiska superfemmans klapp-klapp-spel i ishockey framstår som meditativ valsång. Alexander Stocks imponerar kanske mest när han friktionsfritt pendlar mellan sina roller som slick mäklare och svartsjuk, neurotisk skådespelare. Och Ulla Skoog är... tja, Ulla Skoog – helt underbar.
Den imaginära publiken, som vi ibland kan höra, lär knappast märka särskilt mycket av det pågående skeppsbrottet. Kanske att någon entré är lite sen, eller att någon kommer av sig en smula. Men verklighetens fars överträffar fiktionens med hästlängder.
Märkligt nog: det finns fler ringar i detta stackars teatersällskaps turnerande helvete. I den tredje akten, som utspelas under den allra sista föreställningen (i Halmstad, av alla ställen!), har den osmotiska processen fulländats. Det redan i andra akten perforerade membranet mellan sättstycke och scen, skådespelare och rollfigur, är nu helt upplöst. Vi följer själva föreställningen igen, men det som händer bakom scen behöver inte gestaltas. Man förstår ändå. Ilskan, svartsjukan och bitterheten präglar varje sekund. Av själva pjäsen – pjäsen i pjäsen, alltså – återstår bara fragment av repliker, entréer och sortier. Thomas Peterssons rollfigur slår i huvudet och famlar efter samma replik gång på gång, medan föreställningen skyndar vidare.
Ett totalhaveri, som i dess absurditet inte står någon av Eugene Ionescos enaktare långt efter. Fast allra mest tänker jag på ”The office”, en annan dysfunktionell arbetsplats där människans tragikomiska tillkortakommanden exponeras i rampljuset. Och precis som när jag tittar på ”The office” känner jag mig mer oroad än road när ”Rampfeber” går mot sitt slut. Obehagskänslorna svämmar över och skrattet tar ett kliv tillbaka, egentligen en éloge till föreställningens höga illusionsgrad: kan inte någon bara dra i ridån så att de här stackars människorna får gå hem?
