Sophie Drottz demonstrerar med en balettfigur. Anklarna är sträckta. Armarna i en båge över huvudet - händerna på var sida om ventilationsröret.
På samma utrymme är det meningen att dansarna ska hoppa och snurra. Lyfta varandra över huvudet.
- Man känner sig begränsad. Hämmad. Det går inte ta sats, säger Sophie Drottz.
Det går inte att bedriva dansundervisning i salen, menar eleverna.
Likadant är det i den mellanstora danssalen. Ett hopp - utan ansats - och 183 centimeter långa Sophie slår händerna i taket. Också vid väggbommarna sitter ventilationsrör i vägen för övningar vid spegeln.
Eleverna är besvikna på lokalerna. När beslutet att esteterna på PS-gymnasiet skulle flytta sina praktiska lektioner till Rosenfredsskolan klubbades av fullmäktige i mars 2003 hade det föregåtts av protester och debatt. Sophie Drottz och hennes klasskamrater var med och demonstrerade på Esplanaden samma kväll som fullmäktige sammanträdde. Eleverna samlade in 600 namn som motsatte sig en flytt.
- De byggde den här skolan mot vår vilja. Och nu blir det inte ens bra, säger Sophie.
Det är bara en sal som går att använda fullt ut som danssal på Rosenfredsskolan, enligt eleverna. Men med över 80-talet esteter på PS-gymnasiet som har dans i en eller annan form kommer den inte att räcka långt.
- En sal räcker aldrig. Det funkar inte, säger Karin Svensson.
Eleverna motsätter sig också alla tankar på särbehandling.
- Det går inte att prioritera. Alla har lika rätt till en bra utbildning, säger Sophie.
Men frågan kvarstår. Vad går att göra i de andra salarna?
- Vi kan väl alltid göra armhävningar och sit-ups, säger Emma Alfredsson.
