Kai Lundahl fick ritblock och pennor i sexårsåldern. Trots att han har haft skissblocket ständigt närvarande var det först när han blev pensionär som det blev ordentligt med tid över till målandet.
De senaste tio åren eller så har han bjudit in till vernissage och konstutställning i samband med sin födelsedag den 22 september.
– Jag kombinerar att ställa ut och att fylla år. Det är smart. Jag skickar ut inbjudningar till alla som har köpt konst av mig och så träffas vi. I år var vi 70 personer här nere i TIN-källaren. Peter Börjesson höll ett föredrag om konst och konstnärer i Varberg. Och så skålar vi och sjunger, säger Kai Lundahl.
Hur kändes det att fylla 85 år?
– Det är en siffra bara. Kompisarna faller ifrån den ena efter den andra, men jag är frisk som en nötkärna. Jag är fortfarande lite arg, säger Kai och skrattar.
Han ser inte speciellt arg ut.
Vad menar du? Irriterar du dig på saker och ting?
– Nej, det gör jag inte. Men jag tycker väl inte om allt som görs i den här stan. Jag tycker att man förfular den och lägger ut för mycket pengar. Men det har nog mycket med min ålderdom att göra, sådana var mina föräldrar också. Allvarligt talat, jag har roligt och många goa vänner.
Har din konst förändrats?
– Jag gör mycket större tavlor nu och det är inte alltid en fördel. Många säger att de gärna skulle vilja köpa dem, men de har inte plats. Och de ljuger som fan, säger Kai Lundahl och skrattar.
– De har så mycket konst hemma som de skulle kunna hänga om. Då blir det plats över.
Kai Lundahl uppskattar att han har runt 650 tavlor som hänger i Varbergshem. Men intresset från det offentliga har varit svalt.
– Men jag fick ett halvt erkännande från regionen som köpte en stor bild som hänger på onkologen. Jag blev fantastiskt glad.
Nyligen blev han också överraskad över ett svar från kulturminister Amanda Lind.
– Jag skickade en inbjudan till min vernissage, jag ville väcka dem att det finns folk utanför Stockholm som gör saker. Jag hade inga stora förhoppningar om respons, men så kom det ett svar från hennes assistent där hon tackade för inbjudan men att hon hade förhinder. Jag är en krigare som gärna vill ha en debatt och slåss för vårt lilla Varberg, avslutar Kai Lundahl.
Artikeln har tidigare publicerats i Varbergsposten
