Erion Sadiku har kommit hem efter match mot Inter. Den slutade 1-1.
Han har slagit på tv:n för att se det förväntade allsvenska toppmötet mellan BK Häcken och Malmö FF.
Det är en sak som är sig lik från 2020, att han kan se allsvenskan. Annars är det en hel del som skiljer Sverige och Italien åt.
– Det har varit annorlunda med allting från folk till fotboll till hur man lever. Det har varit en omställning. Det är inte lätt att komma till ett nytt land, bo själv och allt sådant där. Det har tagit tid, men jag får ha tålamod, säger Vabergs Bois-produkten.
Den 1 februari blev det klart att 19-åringen skulle lämna Varbergs Bois för Genoa. Ännu har inte fått känna på spel i Serie A, utan representerat klubbens Primaveralag (U19).
Mentaliteten har varit en stor kontrast gentemot vad han var vid. Tränare Luca Chiappino och hans kollegor tar inga fångar.
– Här är det inte så snällt som det kanske är i Sverige. Om tränarna eller spelarna har något att säga kommer de säga det, säger Sadiku.
Det låter som att du fått en och annan hårtork?
– Det kan man säga. Tränaren är inte alls lik ”Jocke” (Persson, manager Varbergs Bois). Det är så det är utomlands och man får köpa det. Hur du hanterar det är upp till dig själv. Man kan ta det på ett bra sätt, lyssna och ta in det han säger – eller så gör du det bara värre för dig själv, säger Sadiku och skrattar.
Sadiku har gjort elva framträdanden i U19-laget. Han tycker det har gått lite upp och ned, men att Intermatchen var hans bästa sedan ankomsten.
– Vissa matcher har varit jättebra, i andra matcher har jag inte riktigt fått ut det jag vet att jag kan. Jag vet att jag är en bra fotbollsspelare, annars hade jag inte varit här. Det har med självförtroende att göra. När det går dåligt kommer man att höra det från tränarna. Det har fått självförtroendet att inte alltid vara toppen. Men när jag försökt att inte tänka på det så har jag varit bra.
En förklaring till att det går bättre nu än för två och en halv månad sedan är förmodligen språket.
– I början var det tuffare att komma in i det. Jag kanske inte riktigt förstod vad de sa. Här i Italien är det inte så många som pratar engelska. Speciellt huvudtränaren, han snackar inte engelska överhuvudtaget. Det har varit tufft, men man får försöka lösa det.
Hur går med språket?
– Det rullar på och jag lär mig lite efterhand. Jag har lärt mig de flesta fotbollstermerna, det jag behöver för att kommunicera med mina lagkamrater. Sedan är det mycket kvar för att vi ska kunna snacka riktigt bra. Men det är också fotboll. Man kan egentligen spela utan att snacka samma språk. Samtidigt har jag har haft tur. Det är rätt många utländska spelare i laget.
Sadiku medger att han haft hemlängtan. Men att flickvännen är på plats i Genua samt frekvent kontakt med Bois-spelare som Albert Ejupi, Albin Mörfelt, Rasmus Cronvall, Anton Liljenbäck och tidigare lagkaptenen Astrit Selmani har underlättat.
Mittfältstalangen drömmer om att en dag får representera Genoas A-lag. Men än så länge har det varit tyst från huvudtränare Davide Ballardini.
– Det är inte som i Sverige där de är 20 spelare som konkurrerar. Här är det 30 som är friska och spelar. Man får vänta, kanske blir någon skadad. Vi har ett tiotal matcher kvar i U19. Jag får fortsätta göra mitt bästa och sedan får man se om jag får försäsongsträna med A-laget, avslutar Sadiku.
Läs mer: Erion Sadiku klar för Genoa
