För att genomföra den klassiska idrottsutmaningen gäller det att ta sig igenom Vasaloppet eller Engelbrektsloppet på skidor, cykla Vätternrundan, simma Vansbrosimningen och springa Lidingöloppet, inom tolv månader.
Något som varbergaren Kerstin Carlzon är särskilt medveten om. Hon är nämligen på god väg att genomföra sin 22:a ”klassiker” – då hon nyligen fullföljde Lidingöloppet och därmed bara har Vasaloppet kvar.
– Jag tänker inte så mycket på det, men jag är självklart stolt. Varje gång man har fullföljt ett lopp är man jättenöjd. Det spelar ingen roll hur lång tid det har tagit, man blir alltid lika glad, säger hon.
Med tanke på hur sent hon började är hennes prestation extra imponerande.
– Jag idrottade knappt i min ungdom utan började när jag var över 40.
”Inte alltid jättetrevligt att träna”
Allting började i mitten av 1990-talet då hennes man åkte Vasaloppet, och hon stod bredvid spåren och kollade på.
– ”Det ser jätteroligt ut att åka”, sa jag. ”Varför gör du inte det då?” undrade en dam som stod jämte mig. Sedan anmälde jag mig året därpå, och därefter provade jag på mer och mer. På den vägen är det, säger Kerstin Carlzon och fortsätter:
– Har jag bestämt mig så har jag, och då gör jag det.
Vad är din drivkraft för att hela tiden fortsätta?
– De fyra sporterna gör att man är i gång året runt, och förhoppningsvis håller det mig lite friskare också. Framför allt är det kul att göra saker tillsammans med andra. Det är inte alltid jättetrevligt att träna utan det är själva loppen som är roliga.
Jag har nyligen varit på träningsläger med Johan Olsson och hans fru, så nu jäklar kommer det gå undan på rullskidorna
Dessutom har varbergaren i år anslutit till Team Santander, med längdskidåkaren Johan Olsson och triatleten Annie Thorén som ledare, vilket har bidragit till ytterligare motivation.
– Det är jätteroligt att få träna med dem, för de är väldigt inspirerande, hjälpsamma och duktiga på att tala om hur man ska göra.
– Jag har nyligen varit på träningsläger med Johan Olsson och hans fru, så nu jäklar kommer det gå undan på rullskidorna. Skulle man se något rött fara förbi mellan Träslövsläge och Morup framöver, är det förmodligen jag.
Utöver en massiv hög med nummerlappar och badmössor har hon likaså samlat på sig många minnen genom åren.
– Det är alltid lite speciellt första gången man lyckas genomföra ett lopp. Jag minns även alla gånger som det ösregnat under Vätternrundan. En gång hade jag gröna gummistövlar hela vägen och en väska på varsin sida om cykeln, och då blev det fruktansvärt tungt efter ett tag.
”25 hägrar ju alltid”
För att ta sig igenom de tuffa perioder som hon utsätts för under loppen använder hon sig alltid av samma framgångsrika metod.
– Mer än hälften sitter i huvudet. Det gäller att tänka positivt och leta fram några trevliga minnen om det blir lite motigt. Jag brukar först tänka på mina barnbarn, sedan kommer min gubbe som nummer två, och även mina egna barn förstås, berättar Kerstin Carlzon.
Hur länge har du tänkt fortsätta?
– Jag hade egentligen tänkt sluta efter loppen i år, för det spelar inte så stor roll om det blir 21, 22 eller 23. Men nu när jag är med i ett lag får jag försöka med en runda till. Jag har faktiskt redan anmält mig till loppen nästa år. Det gäller att vara på hugget innan man ångrar sig.
Men efter nästa år är det över?
– Nej, det vet man aldrig. 25 hägrar ju alltid, och det är ett häftigare nummer. Det är inte så viktigt, men ändå lite roligt.
– Framför allt är det kul att ha något att träna inför, för då blir träningen av. Annars kanske man ibland struntar i det och väljer att sticka i stället, för det tycker jag också om.
