En mycket farlig cocktail håller i detta nu på att mixas fram i vårt land. Ingredienserna är följande: allt färre barn föds i Sverige samtidigt som svenskarna lever allt längre. Kostnaderna för att ta hand om alla dessa äldre ökar. Samtidigt förs en mycket restriktiv politik för arbetskraftsinvandrare, som vården och omsorgen är beroende av. Och på tal om kostnader: dagens arbetsföra i landet ska också stå notan för nybyggd kärnkraft, upprustningen av en sedan generationer vanvårdad fysisk infrastruktur, klimatförändringar vars konsekvenser i miljön i vårt land ännu är okända, en grön omställning, vad det nu kan tänkas innebära – och så den där kriminaliteten.
Hur denna cocktail ska inmundigas i framtiden är ännu osett, men dagens unga bör åtminstone förvänta sig ett fortsatt högt skattetryck och en höjd pensionsålder om Sverige fortsatt ska vara ett välfärdssamhälle. Mycket lite talar för att dagens unga i framtiden, likt många av deras mor- och farföräldrar, kommer sitta på en outnyttjad resurs i obelånade villor vars värde har dubblerats flera gånger om.
Med det i åtanke är det anmärkningsvärt hur aningslösa stora svenska partier, såsom Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, är inför hanteringen av det svenska pensionssystemet. På idéstadiet är det förstås förståeligt: alla håller med om att de som byggt vårt land ska få sätta guldkant på tillvaron med både budapestrullar och bussresor. Men när denna teori ska översättas i praktiska utredningar om avgiftsnivån i det allmänna inkomstgrundade pensionssystemet är situationen en annan.
För närvarande genomförs just en sådan utredning. Även om det ännu är oklart vad denna kommer att mynna ut i, står det klart att Sveriges två största partier har klara åsikter. Sverigedemokraterna vill tillse att dagens arbetande svenskar får betala in mer i systemet för att dagens pensionärer ska få en tusenlapp mer i månaden. Inne på samma linje är Socialdemokraterna, som vill höja pensionsavgiften och tillse dagens pensionärer en garanterad pension om 70 procent av slutlönen i pension.
Även om den retoriska bilden av pensionärer som efter ett långt yrkesliv inte kan klara sig på de småslantar som den allmänna pensionen ger är stark, är den inte överensstämmande med verkligheten. Enligt en studie från Kansliet för hållbart arbetsliv om pensionärernas levnadsstandard har pensionärer som grupp haft en bättre genomsnittlig inkomstutveckling under åren 2003–2024 än befolkningen i övrigt. Den individuella disponibla inkomsten hos pensionärerna har ökat med omkring 70 procent under dessa år.
Frågan om pensionerna kan därför inte reduceras till en fråga om gott och ont, eller om man är för eller emot att Sveriges äldre ska ha en värdig ålderdom. Snarare måste debatten innefatta en förståelse för att varken dagens och framtidens äldre kommer vara förtjänta av att leva i ett samhälle med låg produktivitet och tillväxt. En höjd pensionsavgift skulle innebära högre skatter på just det Sverige behöver mer av: arbetade timmar, företagande, innovationer och investeringar. Det vore en mycket dyrköpt budapestrulle.
