Regeringen är i skrivande stund i färd med sin treåriga nedtrappning av anslagen till studieförbunden. Resultatet, förutom kritik och indignation från den ideella sektorns aktörer, har ännu inte visat sig till fullo. Men det första studieförbundet (Kulturens bildningsverksamhet) har fått lägga ned sin verksamhet. De första mötesplatserna i inlandskommunerna har stängt. Studieförbundens stöd i nästa led till föreningar och nätverk har fått begränsas.
Mycket av det som görs i den nämnda sfären är av godo. Svenskar behöver mötesplatser, bildning genom hela livet och träffpunkter som går utöver den egna skolklassen eller de egna kollegorna. Och så det där jävlaranammat som bara uppstår när människor själva kavlar upp sina ärmar och ordnar något på egen hand. Oavsett om det handlar om en byafest i bygdegården, en matlagningskurs för änkemän eller invandrarkvinnors första möten med det svenska samhället. Att skapa något för sig själv och för andra på platsen där man bor är en motståndshandling i en tid som annars lider av brist på gemenskap.
På lands- och glesbygden är inte sällan föreningslivet ett sammanhållande kitt, och det kan påverka livet mer än lågt bränslepris vid pump. Det är kultur- och idrottsföreningarna som skapar gemensamma evenemang. Det är i studieförbundens lokaler filmdukarna, dansgolven, replokalerna och utställningsrummen finns.
Om regeringen är av åsikten att ett livaktigt föreningsliv trots allt är av stor betydelse för landet och dess medborgare, måste den skaffa sig en strategi för hur den ideella sektorn ska stärkas när den nu inte kan vänta sig några betydande statsbidrag.
Ett sådant steg kan vara att ytterligare främja möjligheterna för föreningslivet att säkra sin egen finansiering och sin egen självständighet, såsom genom en avdragsrätt för gåvor.
Ett annat kan vara att se över de offentliga systemen som bidrar till finansiering av organisationer och dess projekt för att minska byråkratisering och förekomsten av ideella karriärister som mest bara finansierar sina egna projektanställningar i välformulerade ansökningar hos Allmänna Arvsfonden.
Ett tredje kan vara att skapa bättre förutsättningar för små föreningar att starta och utveckla sin verksamhet utan att sinkas av kommunala, statliga och regelmässiga farthinder, såsom administrationen kring att starta bankkonto, svårigheter att följa GDPR eller att ansöka om tillstånd för arrangemang och fikaförsäljning.
Det är hela det svenska föreningslivet, inte bara avarterna, som sätts på prov genom regeringens grova yxhugg. Oaktat om detta är en klok eller huvudlös (ned)prioritering från regeringens sida, måste alla verksamheter vid var tid kunna besvara frågan om verksamheten får bidrag för att den finns, eller om den finns för att den får statsbidrag. Därför behöver både de ideella organisationerna och regeringen själv besvara vad de ska göra av det nya läget.
